Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
L a ti r in
Ulf stjerna. Han påminde till det yttre om
landskapsmålaren Reinhold Norstedt, något
litet poserande, i min tanke riktigt. Den
vackra, kultiverade, melankoliska
basbarytonen och den majestätiska hållningen
passade på pricken, de Wahl gav både
själv-uppfylldheten och uppoffringen och fick fram
allt det som den utmärkte författaren lagt in
i den alltför mänskliga gestalten, proppfull
av lyrik, mest sin egen.
Hustrun—fru Frida Winnerstrand var så
välgörande lättsinnig och naturlig i den
högspända omgivningen, att man riktigt vilade
sig när man såg och hörde henne. Sonen
Helge, som ville och vågade vara
ynglinga-aktig på rätta sättet, litet rostig av rörelse i
rösten just som han skulle vara, spelades av
Colbjörn Knudsen, en god, gänglig, av
idealitet laddad ynglingatyp.
Rebach—-herr Alw skulle vara jude, men
det såg man inte. Skall det vara någon sorts
finkänslighet? Jag har ett svagt minne, att
man brukar berömma skådespelare och
skådespelerskor för att de icke göra sig ett
judiskt utseende, då de återgiva en jude. Det
förefaller mig synnerligen malplacerat, och
så naiv är väl icke ens den allra största
publiken, att den blandar ihop en fin judisk typ
med en karikatyr av den judiska typen. Men den
judiska mentaliteten, som Tor Hedberg fått
in hos Rebach, skildrade den intelligente
skådespelaren med klarhet. Flickan Agda, som
ryckts med i denna virvel av händelser, den
lilla enkla, genom kärleken starka flickan,
gjordes av Wanda Rothgardt. Visst minns
man med glädje, hur söt och imponerande fru
Bosse var i denna roll, men det fanns hos
fröken Rothgardt här något av underklass
som rörde, något tafatt som gjorde det lilla
offrets stora offer särskilt vördnadsvärt. Det
är en invecklad sak att reda ut, varför den
unga begåvade skådespelerskan just genom att
hon gjort sig något underklassig blev så
riktig, men man kände i hennes spel en
äkthet, som man hoppas hon ej skall konstra
bort. Alf Sjöberg hade utfört scenbilderna,
och man erfor arten av hemtrevnad bland
alla fula möbler och taklampor. Mycket
belåten blev jag åt att väntrummet hos
generalguvernören var så officiellt ryskt och
riktigt.
Tor Hedberg har inskrivit sitt namn i den
svenska dramatikens historia. Hans realism,
hans teaterkunskap och sist och viktigast hans
idealism lysa och leva i detta skådespel.
Det finnes viner, som äro bättre ju torrare
de äro. Samma sak gäller ej om pjäser. Det
finnes för sliskiga pjäser också. Majestät var
ej någon .sådan. Den har ej heller den lyriska
svamlighet, som skämmer så många svenska
skådespel. En klar hjärna hade här med
användning av vad vi hört och läst om spanska
revolutionen våren 1931 gjort ett
treakts-skådespel med mycket god dialog och som jag
hellre hör än en talfilm eller en lyrisk
svam-melpjäs. Man har kallat stycket »ett referat»,
i så fall ett förtjusande pennskafts goda,
rättvisa och kloka beskrivning på hur det går till
i slottet vid en revolution och på det
lyxhotell, där det avsatta majestätet står i det mest
otrevliga dilemma: Blir mitt land lyckligare,
blir samhället mera stabilt, bli avrättningarna
färre — det kan nämligen också ske
avrättningar av de humanitärrevolutionära, ja den
största inrikes blodsutgjutelse brukar just ske
genom sådana —, blir äganderätten bättre
respekterad, ordningen större, om jag
kommer upp igen på tronen? Så frågar han sig.
Och han frågar sig också: Ger jag blott
anledning till ett blodigt inbördeskrig, sviker jag
vänner och den samhällsordning jag har
svurit att skydda eller kan jag slippa ifrån
ansvaret och leva ett lugnt, behagligt och rikt
liv? Dessa frågor ställde konungen mot
varandra i sitt inre, under det att drottningen
och en monarkistisk överste—herr Högel och
en konservativ journalist, dråpligt maskerad
och spelad av herr Barcklind, kraftigt
bearbetade kungen och förmådde honom att göra
sin plikt, d. v. s. det de själva ansågo vara
hans plikt. Ett par minuter efter det han
fattat beslutet att göra ett restaurationsförsök,
blir han skjuten av sin egen betjänt.
Kungen—herr Alw var liksom stycket
litet för torr. Hans älskarinna—Wanda
Rothgardt var liksom han själv litet för
obetydlig. Betjänten var den intressantaste
personen av alla, och skådespelaren herr
Hanson, som styrt ut honom med röd kalufs och
även med ett rörelseschema, som hade gjort
honom omöjlig vid alla hov, hade dock fått
in något rörande. Om betjänten Paul säger
författarinnan i sina regianvisningar, att han
är obalanserad, driven av begär att utmärka
sig, att spela en roll och hävda sig själv. Han
vill ut ur inneboende mindrevärdighetskänsla.
Men förträngd ömhetstörst gör honom
samtidigt till en utmärkt tjänare. Han är
obegåvad men har en hel del osmält beläsenhet.
Farlig blandning. Åt detta gav skådespelaren
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>