Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
tidén, alldeles för mycket. Hur skada att en
så begåvad person som Lars Hanson skulle
fördärva en i många fall så väl upplagd roll
genom det värsta som finns på teatern näst
fullständig talanglöshet, nämligen överdrift.
Pjäsen har stora förtjänster, den är naturlig
och rolig, och hade man kunnat tro på
Fe-rantes möjligheter, d. v. s. hade han blott
varit clownaktig till en tiondel och så gjort
sig till italienare, då hade han kunnat bli
riktigt bra. Nu var det de övriga som helt höllo
upp pjäsen. De voro bra allesammans: den
till det yttre något August Lindberg-liknande
Colbjörn Knudsen som en italiensk yngling,
den älskligt naturliga Wanda Rothgardt som
Cecilia, den lilla sångerskan, vilken till
syvende og sist fick bankiren Ferante, herr
Högel, som av cavaliere Trombini gjort en
riktig italienare. — Ägaren till
familjepensionatet där pjäsen huvudsakligen spelades,
Mau-risio de Curtis—Sven Bergvall, var lagom
smörig och enfaldig. Hans maka signora
Armida—Märta Ekström var dock den som gav
aftonen dess egentliga värde. När Ferante
flåsade och skrattade bakom hennes stol, skulle
man önskat sig, om man inte kunde vara det
själv, en person som kunde säga henne de
vackraste saker med lidelsefullt lugn. Det
var härligt för oss att se, hur hon insöp den
rökelse som tändes för henne, och hur hon
njöt av de -issima med vilka hon hyllades;
»förälskad i kärleken», gav hon ett bevis på
att älskarens yttre ej betyder så mycket.
Clavigo gavs några mycket få gånger i
ianledning av hundraårsdagen av Goethes
död. Jag var då och sedan förhindrad att se
stycket, men något häpen över att allmänheten
var till den grad oklassisk, att till och med en
söndagsmatiné efter vad jag fick höra var
otänkbar.
Den unge franske författaren Jacques
De-val, känd här i Stockholm genom den
originella och roliga pjäsen »Étienne», fick sin
»komedi» Fröken —• med vanlig skicklighet
översatt av Edvard Alkman — uppförd på
Dramatiska teatern. Miljön är en ytlig fransk
familj, där den med äkta fransk arbetsintensitet
begåvade maken ligger i, så att han knappast
hinner vara med vid de middagar, på vilka
hans mondäna maka »trodde» och i vilka hon
på ett i mitt tycke alldeles ofranskt sätt
nedlade sin själ. Jag hade eljest tänkt, att man i
Paris särskilt i våra dagar hade i jämförelse
med Stockholm rätt sparsamt förekommande
och mycket enkla middagar. Familjen
Galvoi-sier tyckes ha varit ett lyckligt undantag. Men
här slutar också denna familjs förtjänster,
om man frånser makens arbetsduglighet. Ty
det existerar en alldeles ofransk kyla för
barnen, låt vara att en dylik överallt kan
förekomma någon gång både i fattiga och rika
hem, som äro präglade av ytlighet och
egoism, egenskaper som äro förundransvärt lika
fördelade i samhället.
I detta hem har man anställt en guvernant,
en fröken, för den unga modernt
självständiga dottern. »Fröken», klädd i svart, är ett
litet neutrum med stickande hypnotiska ögon.
Hon får strax veta, att flickan utan
föräldrarnas vetskap »råkat i olycka», och ordnar
så att hon blir ordinerad lantvistelse, och där
födes barnet under det att Fröken är med
som sällskap. Förtjust att vara »förlöst» —
det är här det riktiga ordet —• kommer
dottern tillbaka till hemmet, men mamma och
pappa få aldrig veta av att det varit något,
och Fröken erbjuder dottern att upptaga
barnet som sitt eget och blir vid denna
möjlighet lika glad som huvudpersonen i »Jag har
varit en tjuv» eller Monsieur Panisse i
»Fanny» över att få Ersatzföräldraskap till
den lilla lantligheten.
Fröken spelades av fru Tora Teje, som
av författarens omöjliga och konstruerade
figur gjorde allt som kunde göras. Den
utmärkta konstnärinnan lyckades dock i mitt
tycke icke riktigt få fram äktheten i hennes
utbrott av förtjusning över det lilla barnet.
Hade författaren ej gjort Fröken för
könlös? Även i fostermoderskapet ingår väl dock
något av kön. — Och hon är för snål och
iskall. Både mot sin bror och mot sin elev
verkade hon hjärtlös. Hon gav visserligen
betjänten den betydande summa, som han
avpressade henne genom hot att berätta om
Mademoiselle Christianes nedkomst, men detta
och allt annat hon gjorde var blott för att
få lindebarnet. Knappast behöver man väl så
egendomliga åtgärder för att få ett
fosterbarn, som sannerligen kan erhållas för
billigt pris. Men det måste väl vara så för att
kunna bli någon pjäs.
Fadern—herr Winnerstrand gjorde en
utmärkt typ av den övernervöse, ytlige och
otålige arbetsträlen. Ja, det kan arbetas
oerhört duktigt också i överklassen. Hans maka
Alice spelades av fröken Hilda Borgström
klart och träffande. Hon gav ett intryck av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
