Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C a r i G.
Laurin
varför han inte hade nöjet att se honom på
gudstjänsterna. Greven svarade: »Nej jag är
bättre nu.»
Gina Kaus’ skolflickedrama Toni
uppfördes på teatern Vattugatan 5, som för
tillfället heter Naima Wifstrandsteatern. Stycket
börjar med en intresserad konversation
mellan skolflickorna, som tagit del av en
tidningsnotis om en person som bytt kön. Är det
riktigt trevligt med ett dylikt könsombyte ? Jag
tycker det är både lugnare och angenämare
med att bibehålla det man fått från början.
Och även med fara att anklagas för att hylla
det »behagliga» och väja för de djupare
konflikterna, måste jag säga, att kvalmig är det
ord som först kom på tungan, då man såg
detta lilla skolflickedrama. Slutet med sitt
lyckligtvis ofarliga revolverskott verkade som
en den banalast tänkbara roman. Jag
förmodar, att det rätta, då det gäller pjäsvalet, är
att säga: »Det vittnar om vilja.» Men mig
förefaller stycket — jag vet ej om Gina Kaus
är sjutton eller sjuttioett — som en
skolflickas drama och det till på köpet som skrivet
av en liten rätt osund dylik.
Fullt naturlig och dessutom delande mina
egna åsikter på det sexuella området var fru
Naima Wifstrand själv som Tonis moder.
Mona Mårtenssons namn stod med jättestor stil
på programmet. Så stor som stilsorten var hon
ej, men ett och annat blev flickaktigt och äkta,
och söt, om ordet tillåtes, är hon ju alltid
ehuru jag tycker bättre om henne som det
lilla fjunet Dunungen än som detta lilla hår
av hin.
Naturligtvis böra också på våra scener
sexuellt betonade stycken få förekomma, men då
måste kvaliteten vara ofantligt mycket
högre, stycket ofantligt mycket allvarligare eller
oerhört mycket roligare än vad förhållandet
var i detta lilla rentav pjollriga skådespel.
På Komediteatern uppfördes lustspelet En
man jör mig av Leo Lenz. Det är icke någon
pjäs för mig. Lyckligtvis spelade herr Ernst
Eklund två herrar, en gammal och en ung,
och hade fru Eklund, som man ogärna
saknar i en pjäs på Komediteatern, spelat
tvåtre damer i olika åldrar, hade det kanske
blivit roligt. En lustig detalj lade jag på
minnet. Det Iår, påstods det i stycket, vara
omodernt, att ung-a herrar nuförtiden äro
galanta och artiga mot unga damer. Nästa
utvecklingsfas — det hade den behagliga
Sabine—fröken Gertrud Sjunneson ännu ej
hunnit till i denna pjäs — blir väl att de unga
damerna ej bry sig om hyllning och att man
under alla förhållanden ej bryr sig om
varandra, och då har väl den av Shaw påtalade
romantiken och sentimentaliteten definitivt
utrotats och världen i sin totalitet blivit så
tråkig, att man liksom Schopenhauer anser
livet vara utan värde och såvida man ej tror
på reinkarnationen tillråder det universella
självmordet.
31 maj 1932.
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
