Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vad är jag? Av Axel Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel Klinckowström
IV.
Men vad som i detta fall gäller kroppen
i dess helhet låter sig även tillämpa på
hjärnan själv.
Vi hava i hjärnan väl kända »centra»
eller organ för en hel rad olika
funktioner, allt ifrån något så enkelt som t. ex.
tummens rörelser och andra centrifugala
retningar som till de komplicerade centra
för syn, hörsel, ja, för musik; det finnes
som bekant t. o. m. centra för hållning och
jämvikt, centra som reglera de med
affektlivet intimt förbundna företeelserna inom
avsöndringsorganen och det s. k.
autonoma nervsystemet samt sannolikt efter
Flechsig’s åsikt särskilda
associationscentra.
En skada å ett av de förstnämnda
centra kan ge sig tillkänna genom
förlamning av vissa muskelgrupper,
okänslighet på vissa hudområden, oförmåga att
läsa trots bibehållen synförmåga, partiell
blindhet etc. Detta utan att man kan säga,
att själslivet i egentlig mening nämnvärt
lider eller att själva personligheten
påvisbart förändrats. Genom att frånskilja
alla dessa »jaget» självt tydligen
ovidkommande delar av hjärnan, kunna vi,
alldeles som vi förut lyckades inom kroppen
i dess helhet, till hjärnan lokalisera »jaget»,
inom hjärnan förlägga detta till ett litet
begränsat område, antingen till de s. k.
associationscentra eller enligt andra
forskare till de centra i mellanhjärnan som
hava med affektlivet och medvetandet att
göra.
V.
Den enskilda djur-, växt- eller
protist-cellen är ännu så länge åtminstone den
enklaste form för organiskt liv, som vi
med säkerhet känna till.
Människan består av en oändlig massa
celler, samtliga härstammande ur den
befruktade äggcellen och sedermera
differentierade till ytterst speciella uppgifter i
de skilda organen. Dessa celler bilda
tillsammans i biologisk mening en person
eller man kunde säga ett cellsamfund. Ett
dylikt kan bliva ytterligare komplicerat
och organiserat, som t. ex. hos
tropikhavens atollbyggande koralldjur, alla
växande på ett gemensamt kalkskelett,
förenade sinsemellan genom gemensamma
lymf- och näringskanaler, sålunda
bildande så att säga »en ståt av stater». Redan
Aristoteles tillerkände
mcdelhavskorall-djuren »en viss grad av medvetande».
VI.
Den ensamma, fritt levande cellen måste
vara mottaglig för sinnesintryck, och vi se
den trevande sig fram med långa
känseltrådar, ja hos högt utvecklade former
försedd med ett rött, pigmenterat,
ljuskäns-ligt organ. Cellen har även förmåga av
näringsupptagande och fortplantning. Utan
fara att ta miste kunna vi anta, att
hjärnans karakteristiska elementarorganismer,
ganglie c ell erna, till sin uppgift ha det
psykiska området. »Hjärnan är en körtel, som
avsöndrar tankar», yttrade en forskare i
mitten av förra århundradet. Ovillkorligen
uppställer sig det spörsmålet: finnes även
hos de encelliga varelserna ett själsliv, låt
vara av enklaste beskaffenhet? Hackel
talade en gång i tiden ofta nog om en
dylik »cellsjäl».
VII.
De högre djuren tillerkännas numera
med bestämdhet ett själsliv analogt med
vårt, ehuru betydligt enklare. Men även
då det gäller lägre djur, såsom en spindel,
en bläckfisk etc., måste vi göra detsamma;
ja, ej ens då det gäller de encelliga
mikroskopiska varelserna: infusorierna,
flagellaterna etc. kunna vi, då vi observera
deras beteende — alltså i överensstämmelse
med de amerikanska behavioristerna —,
helt frånkänna deras handlande ett
psykiskt underlag, ifall vi förutsätta ett dy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
