Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Vad är jag? Av Axel Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad är jag?
likt hos de flercelliga och högre
organiserade.
Kort och gott: det finns ett cellens
psyke, liksom det finns ett personens.
VIII.
Jagförnimmelsen, känslan av
motsättningen mellan det egna jaget och allt
annat, är en av själslivets ursprungligaste
yttringar. Även de encelliga måste
tillerkännas en dylik »jagförnimmelse». Alltså
måste vår kropps miljarder celler även de
äga en jagförnimmelse, t. o. m. de vita
blodkropparna, som simma fritt omkring
i kroppens vätskefyllda kanaler.
IX.
Vi stå här inför ett olösligt dilemma; å
ena sidan bevisar oss vetenskapen på det
mest övertygande sätt, att vi ej äro ett jag
utan ett vi, ej en enhet utan en mångfald,
och dock säger oss vår dagliga erfarenhet,
att vi äro ett absolut, odelbart jag, ett
in-dividuum.
Lösningen av problemet är dock enkel,
ifall vi antaga att det som vill och
handlar ej är cellsamfundet i sin helhet> utan
en enda, hela samhället behärskande och
reglerande cell.
X.
Även när det gäller människan, kan
man ej utan vidare avvisa en dylik
möjlighet, den nämligen att kroppens alla
organ med deras högt differentierade celler
skulle lyda under en högsta, i en enda av
hjärnans celler koncentrerad ledning.
Människokroppen kan förvisso ej liknas
vid en modern demokratisk republik, utan
vid en utpräglad oligarki med ali makt
samlad hos gangliecellernas privilegierade
herreklass. Enligt detta betraktelsesätt
skulle vi, liksom flertalet djurformer,
kanske t. o. m. vara utpräglade monarkier,
mer eller mindre absolut styrda av en enda,
till de högst utvecklade gangliecellernas
herreklass hörande enskild cell. Av detta
antagande löses på ett radikalt sätt frågan
om »jagets» egenskap av odelbar enhet.
Gå vi in för antagandet av en dylik
»kungacell», identisk med vårt verkliga
jag, blir det nödvändigt att omvärdera
uppfattningen om vårt väsens verkliga
natur och art.
Vi måste till att begynna med göra oss
förtrogna med den tanken, att den vackra
eller fula kropp, vi se återgiven i spegeln,
ej är vårt verkliga jag, utan enbart en
vår tillhörighet, den av oss styrda
cellstatens yttre avgränsning. Vi själva äro
något helt annat, en liten gangliecell, som
dold i hjärnans associationscentra,
skyddad mot yttre åverkan av hjärnskålens
fasta bentak, utövar sin härskaregärning,
alldeles som slagskeppets befälhavare, dold
inom manövertornets pansarväggar, från
sin säkra tillflyktsort leder ståljättens
minsta rörelse, med sina befallningar
påverkande envar av de tusen
ombordvarande krigarna.
XI.
Det ligger ej något absolut otroligt i
antagandet att en gangliecell, en »specialist
på det psykiska» kan utgöra det materiella
substratet för vårt psyke, utan att den till
utseende eller storlek behöver skilja sig
nämnvärt från de andra gangliecellerna.
XII.
Vårt verkliga »jag» saknar sinnesorgan
i vanlig mening. Det lever i mörker, det
varken hör eller ser, kan varken lukta
eller smaka. Allt detta utföres så att säga
per procura genom sinnescentra i stora
hjärnans bark, där sinnesorganens
rapporter samlas och tillrättaläggas för att till
kungacellen intelegraferas. Är det
tänkbart, att alla sinnesintryck kunna till denna
överföras enbart i form av
»nervdallringar»? Ja, är detta månne ett dugg mera
underbart än radions återgivande av en
invecklad symfoni spelad av en stor
orkester ?
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
