Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - F. E. Sillanpää och hans Silja. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. E. S i 11 a n p ’dä och hans Silja
mest karakteristiska skapelser. Och trots alla
psykologiska skiljaktigheter hör »Silja» till
samma linje, på vilken vi finna Runebergs
»Hanna» och Ahos »Prästens dotter».
Det förefaller alltså som om Sillanpää i
detta. verk — hans konstnärliga strävanden
ha inte alltid gått i samma riktning — velat
förverkliga de poetiska intentioner Karlfeldt
gett ett så vackert uttryck i strofen:
Livets låga fladdrar i blåst och fara,
livets olja spilles i flod på flod.
Tills det åter lugnar, vill jag bevara
friskt och oförfärat och varmt mitt blod.
Det är inte för ro skull jag nämner
Karlfeldt i samband med »Silja». Sillanpää har
länge stått i ett djupt upplevat förhållande till
dalmålningarnas diktare. Karlfeldts
ursprunglighet och förfining, hans rika, innerliga
pietet för bondetraditionen ha gjort ett starkt
intryck på Sillanpääs inbillning. För en
svensk läsare är emellertid en omständighet,
som ansluter sig till »Siljas» förhistoria,
kanske av ännu större intresse. Enligt vad
författaren till dessa rader påminner sig, har
Sillanpää för honom nämnt, att Karlfeldts lyrik var
hans käraste läsning vid den tid, då »Silja»
kom till. Vi kunna givetvis inte förutsätta
någon »påverkan», eftersom det är fråga om
så olika estetiska kategorier som här är
fallet. Men dalmålningarna ha befruktat
Sillanpääs fantasi och bidragit till den starka
lyriska totalstämning som besjälade
författaren då han skrev sin skildring av »det sista
gröna skottet på ett gammalt släktträd». I
detta sammanhang kan jag inte underlåta att
erinra om en resa, som jag för något år
sedan företog i författarens sällskap genom
höstliga landskap, och om den ’ säregna och
sällsynta upplevelse han under denna resa gav
sina unga färdkamrater genom att på sitt
karga men känsliga sätt läsa upp Karlfeldts
»Jungfru Maria» :
Ja, den strålen, som ligger så blänkande och
lång
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan —
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.
Redan namnlikheten har sannolikt haft
till följd, att Karlfeldts unga dala jungfru
alltid i min fantasi stått i ett slags samband med
Silja, som även hon går sin sommarljusa väg
mot sin ungdoms uppfyllelse.
Den finske läsaren har vant sig vid att i
Sillanpää se Tavastkyros diktare. Det fak-
tum, att han dragit sig tillbaka till sin
hembygds Satakundalandskap har i mycket varit
ett uttryck för konstnärens befruktande
självbevarelseinstinkt. De underbara noveller och
skisser, som ingå i samlingarna
Människobarn på livets stråt (förf :s tidigaste arbete,
utgivet år 1917 men till största delen skrivet
fore Livet och solen), Rakas isämnaani (Mitt
kära fosterland, 1919) och Nära jorden
(1924) och av vilka de flesta utspelas i hans
hemort, Tavastkyro, ge måhända Sillanpääs
förkärlek för den trånga motivkretsen dess
djupaste organiska berättigande. Det vore
vilseledande att påstå, att det biologiska sätt
att se, som Sillanpää vid ett betydelsefullt
skede tillägnat sig och som gjort en del av
hans produktion, t. ex. romanen Två
människobarn, svårtillgänglig för mången, skulle
ge en förklaring till hemligheten i hans
personliga styrka. Då man läser exempelvis ett
sådant lyriskt stycke som »Nocturno» i
novellsamlingen »Människobarn på livets stråt»
anar man bättre än någonsin den i sin
ursprungliga sundhet geniala instinkt, som lett
Sillanpää genom den av kulturupplevelserna
framkallade irrsynen till närheten av vissa
mänskliga ursprungsinstinkter. Denna
livskänsla är visserligen vegetativ, den fruktar
ingenting så mycket som alltför
rationalistiskt betonade försök till ordning och reda.
I Sillanpääs tidigare arbeten är det
intressant att lägga märke till, huru författaren i
nyckfulla, bisarra sidosprång liksom kämpar
mot färdiga litterära ingivelser, som söka
störa hans upptäcktsfärder mot instinktlivets
djup.
Utan fara för överdrift kan man påstå, att
ingen finsk författare med ett så överkänsligt
öra som Sillanpää förmått avlyssna de
stillsamma små händelser som utspelas på
byvägar, i stugor och kojor under dygnets olika
tider, i socken och helg. Lika litet
överdriver man om man säger, att det även i den
moderna europeiska berättarkonsten är
svårt att finna en fullt träffande motsvarighet
till hans psykologiska sätt att se. På den grund
kunna vi betrakta honom även oberoende av
hans speciella, begränsade motivkrets. Hela
denna Sillanpääs värld utgör en säregen,
organisk enhet, därifrån människorna synas
växa fram på samma sätt levande som deras
egna verk och hela den omgivande naturen
— allt står i en oavbruten, hemlighetsfull
»korrespondens» med allt. Eller må vi välja
en annan synpunkt. En finsk kritiker har
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
