Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - F. E. Sillanpää och hans Silja. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. E. Sillanpää i familjekretsen.
plats. Siljas saga, den unga kvinnosjälens
säregna biografi har framställts i rena,
lysande färger, från vitt och ljusgrönt ända till
bländande blått och guld. Det är en
personlig smaksak, vilket av kapitlen i bokens
senare del man ger företrädet. En läsare
fäster sig måhända särskilt vid Siljas av
obestämda och svävande flickdrömmar beslöjade
vandring vid sjöstranden aftonen före faderns
död. En annan känner sig måhända särskilt
anslagen av den utomordentligt fina
naturmålning, som utgör ramen för Siljas besök vid
källan den första kvällen, då hon anar sin
kärlek. För min del skulle jag för höjdpunkten
i denna kärlekssaga anse Siljas ensamma
pilgrimsfärd till den trakt som blivit henne kär,
då hennes känsla före sjukdomen och döden
liksom sluter sig för världen och drar sig in i
sitt eget jag. Genom att låta Siljas älskade,
en ung magister, framstå endast som en
poetisk skuggbild har Sillanpää följt en likadan
lycklig instinkt som Aho, då han i »Prästens
dotter» tecknat den unge studenten. Det val
Siljas känsla träffat visar, att hennes
instinkter ha förfinats, men denna unga känsla
behöver ännu inte ha en personlig karaktär.
Sedd ur det konstnärliga uttryckets
synpunkt framträder den båge Sillanpääs
för-fattarutveckling beskriver även i ljuset av
»Silja» allt klarare som en cirkellinje, vilken
stundom flyktigt tangerar sin utgångspunkt.
Han har avlägsnat sig ganska långt från det
skede, som kulminerade i romanen »Två
människobarn», och som av allt att döma såg
sitt mål i en medveten, fast behärskad, nästan
filosofiskt konstaterande pregnans. Medan
han närmat sig den ursprungliga karga och
djupa skönhet, som kan fattas endast av
instinkten, synes han ha övertygat sig om,
att ovannämnda måhända alltför
intellektuellt betonade uttrycksform — vilka
renodlade ideala värden den än må innehålla i
konsten — även den kan stå hindrande i
vägen för framställningen av det
ursprungligt och oförfalskat mänskliga. Det skenbart
mindre formfasta, men i sin manliga ro så
uttrycksfulla och personligt mättade
framställningssätt Sillanpää stannat vid får, sett
i denna belysning, sitt särskilda berättigande.
Med skäl har man betonat det diffusa och
obestämda elementet i Sillanpääs språk, som
så förträffligt förmår följa tilldragelserna i
naturen och instinktmänniskans djupaste
förnimmelser. Men hans stil har även andra,
oefterlikneliga valörer, karga, manliga
språkliga grepp, och det är just dessa som ge hans
senare verk en säregen tjusning. Vilken skola
i stilistiskt hänseende hans senaste samlingar
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
