Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Gustaf Hellström. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u s t a f Hellström
finner man i dagboken »Inferno» .. . Den
unge skåneskalden Kleens rödaktiga stjärna
hade redan slocknat.
När mau kämpade för socialismen var det
inte i den naiva tron att den skulle göra
mänskligheten lycklig. Man hade väl läst sin
Schopenhauer och v. Hartmann tillräckligt
för att att ha lagt den illusionen bakom sig!
Det var rättfärdigheten i socialismens
princip som utgjorde huvudargumentet — och så
vissheten att framtiden i varje fall
tillhörde den.
Ingen av Gustaf Hellströms böcker torde
utan vidare låta utnyttja sig i agitationssyfte
av något politiskt parti. Men det sociala
intresset, ibland fördjupat till medkänsla för
samhällets olycksbarn, är ett gemensamt drag
för dem. Denna medkänsla bibehåller
emellertid ett visst avstånd, tar aldrig formen av
någon solidaritet som hos »proletärförfattarna».
Hans grundsyn hör hemma i en borgerlig
och akademiskt skeptisk miljö. Hellström är
ingen social väckelsepredikant. Tvärtom skola
vi finna, att den verkliga tragiken för hans
olycksfåglar inträder först då en katastrof
eller en oväntad upptäckt kastar ett nytt ljus
över en omedveten, vegeterande och relativt
lycklig tillvaro.
*
Detta socialpsykologiska intresse, som i
ett par av hans senaste verk uppträder med
nästan vetenskaplig grundlighet och bredd,
trängdes emellertid till en början i
bakgrunden av otålig individualism, att inte säga
egocentricitet.
I ingressen till »Dagdrömmar» framhåller
författaren självhävdelsen som den mest
dominerande av det tiotal instinkter som äro
utslagsgivande för en mans utveckling.
Romanen är också en sällsynt trovärdig och
minutiös skildring av en pojke med på en gång
högspänd och skör självkänsla. Den företer
alla graderna från heroisk-romantisk
ärelystnad till flickaktig fåfänga och
snarstucken-het. Den bottnar i vad man efter Freud vant
sig att beteckna som
mindervärdighetskom-plex, men som ofta med större fog kunde
kallas mervärdighetskomplex: den egna
vissheten att ha mera inombords än man lyckas ge
uttryck åt och vara mer värd än andra
förstå . . .
För en yngling med denna
sinnesförfattning, som därtill blivit handicapad genom att
första gången ha fallit igenom i mogenhets-
examen och som inte företedde vad
Hellström själv betecknar som de fysionomiska
kännetecknen på geni: högvälvd panna och
lockigt hår — hade atmosfären i lundensiska
studentkretsar en värre eklut i beredskap än
skolårens förödmjukelser. Ty här gällde att
hävda sitt andliga existensberättigande under
en ironisk och skoningslös kritik. I andra
länken av sin självbiografiska romanserie,
»En mycket ung man», ger Hellström en
verklighetstrogen skildring av det översitteri,
den andliga pennalism varmed en novis hade
goda utsikter att bli mottagen i ett
studenthem eller ett kotteri av något äldre
studenter, i ali synnerhet om han varit oförsiktig
nog att blotta skaldiska aspirationer eller
andra svärmiska drag. Hur detta
atmosfärtryck verkade på Stellan Petreus framlägges
i ett brev till fadern:
— —• Jag har det svårt, mycket svårt. De
sista veckorna har jag haft en allt hemskare
känsla av att någonting är på väg att gå
sönder i mig. Jag har de sista fjorton dagarna
knappast gjort någonting annat än drivit
omkring, ute på landsvägarna eller fram och
tillbaka här på mitt rum. — Inom mig existerar
det en längtan neråt, mot förödelsen, mot
upplösningen som ibland går över i ett rent
anarkistiskt behov att, om krafterna bara räckte
till, begå ett dynamitattentat, att spränga hela
jorden i luften, eller åtminstone den del därav,
som heter Academia Carolina Conciliatrix,
Uni-versitas Lundensis. — — — Kanske när allt
kommer omkring, att det bara är de sista
mjölktänderna som hålla på att värka ur min själ,
de sista illusionerna från min ungdomstid som
slitas upp. Det är i alla fall en ödets ironi, att
universitetet just skulle vara den plats där
ens ideal skulle dödas: först här borde de ju ha
kommit i det lämpligaste klimatet.
Lyckligtvis räcker den omständigheten, att
han får en dikt publicerad i
Malmö-Tidningen, hans självkänsla en räddande hand. »I
skuggan av ett geni» (Bengt Lidforss) får
han en aning om sanningen i de Atterbomska
orden: Likaså ljuvt att beundra det är som
tomt att beundras. Men framför allt lär han
sig att hålla de alltför närgångna
själamätarna på avstånd. Han lär sig att möta
översitteri och ironi med deras egna vapen. Han
kommer underfund med att just sårbara
naturer ha bäst användning för taggar.
*
Det trötta skeptiska småleendet, den kyliga
fåordigheten, ringaktningen för alla
känsloutbrott hade dessutom för en debuterande för-
29 — Ord och Bild, 411a årg.
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0493.html
