Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf Hellström. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G ti s t aj Hellströ tu
ström ge en inblick i de felkalkyler som
föranlett de första katastroferna och de
omgrupperingar som skulle vända bladet. Och efter
vändningen den 12 september siar han lugnt
om den stora kraftmätningens utgång: »Det
blir den vid Marne.S
Hans lilla volym Joffre, människan och
härföraren låter sig alltjämt läsas med
behållning. Den förut nämnda broschyren »Den
moderna ungdomen», skriven före
krigsutbrottet, skulle mycket väl i en ny upplaga
kunna smusslas in bland »Tidens ansikten»
eller någon dylik serie. Det är förbluffande
vad man hos denna nationalistiska, »sakliga»,
på »aktion» inriktade franska ungdom
återfinner de ideal och slagord, som en del unga
herrar och damer trott sig ha skänkt
mänskligheten vid slutet av 1920-talet. . .
Att något av det exquisaste och
oöversättligaste i fransk anda förblivit författaren
främmande anar man visserligen, då han
sätter Maurice Barrès över Anatole France —■
både som intelligens och stilist —, liksom
ibland inför hans sätt att återge språket. Men
analysen av det släktled gallisk ungdom, som
strax därefter skulle besegla sin tro med ett
eldprov sådant inget släktled förut i
världshistorien genomgått, röjer dock en för nutida
svenska förhållanden ovanlig inblick i och
sympati för romansk livsuppfattning.
Gustaf Hellström har inte brytt sig om att
följa den engelske tidningsmagnatens råd till
en ung journalist: Never forget your
super-ficiality! Han har inte behövt göra det:
grundligheten blir i hans artiklar aldrig
tråkighet. Lika litet som den stilistiska flottheten
och rapiditeten urartar till den tomma
flabbighet, som på sina håll förväxlas med
spiritualitet. Hellströms litterära æuvre bör
inte få skymma bort hans betydande insats
som tidningsman, med sin inte alltför
allmänna förening av kunskaper, respekt för fakta
och personliga synpunkter.
Journalisten skriver i regel, åtminstone
i ett land som vårt, för en vida större publik
än författaren; till gengäld bli hans insatser,
då de inte samlas och bindas, så mycket
snabbare bortförda på glömskans flod. Hur många
erinra sig nu att Gustaf Hellström egentligen
var den förste som för den svenska
allmänheten presenterade boyscoutrörelsen, som sedan
fått en sådan omfattning, men som snart nog
fick en för hans åskådningssätt alltför
militärisk och pedagogisk anstrykning,
omplanterad på svensk botten ?
Till de genomgående dragen i Hellströms
psykologi hör hans benägenhet att rikta
strålkastaren mot det yrkesbetonade hos sina
typer. Har hans eget journalistiska dagsverke
varit till fördel eller förfång för författaren ?
Helt visst bägge delarna. Den kåserande
bredd som ligger nära till hands för
korrespondenten har säkerligen sin andel i den
alltför svällande ordrikedom som kännetecknar
Hellströms senaste böcker till skillnad från
den förnämt knappa stilkonsten i de tidigare.
Han överflödar av citat, och när han, som i
»En mycket ung man», låter ett
diskussionsmöte fylla åttioåtta sidor — de flesta
upptagna av inledningsföredraget, som verkar
stenografiskt återgivet —, tänker man på den
jäktade tidningsmannens grepp efter saxen.
I Ett rekommendationsbrev tar
journalisten till slut ordet från diktaren, efter att
från början ha varit honom till ovärderlig
hjälp. Boken är Hellströms främsta bedrift
■som kulturkritiker och kanske det bästa som
skrivits om U. S. A. på skandinaviskt språk
efter Knut Hamsuns »Fra det moderne
Amerikas Aandsliv». Den är utgången ur
bokhandeln, och man förvånar sig över att
förlaget inte funnit skäl att ge ut en ny
upplaga, då den behandlar en nation, som i så
hög grad är föremål för svenska folkets
beundrande intresse.
Det brev med vilket Hellström låter en
landsflyktig amerikan karakterisera
mentaliteten och kulturen, hos sina landsmän är en
gnistrande quintessence av kvickhet och satir.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
