Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gustaf Hellström. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Möller
Möller, som blir hans första skolideal men
avslöjar sig som en bluff, hör till bokens mest
karakteristiska kapitel. Det har en parallell
i historien om jungman Blom, som Hellström
själv tillmäter en sådan portée, att han först
publicerat den som novell och därpå inflikat
denna i sin senaste roman.
Av fundamental betydelse för hans
uppfattning av kvinnan är den omständigheten,
att Stellan tidigt förlorat sin mor och inte
har någon syster. Han har en böjelse att
idealisera henne: hon blir en dröm i vitt som
den dödas konfirmationsporträtt. Men
samtidigt känner han sig dunkelt dragen till en
helt annan, mera naturalistiskt fattad
kvinnotyp : den »härsklystna, impulsiva, grymma,
som vill se honom lida för att se honom
älska, som vill driva honom till förtvivlan
för att i sista ögonblicket kalla honom
tillbaka med ett skri». Det är den lilla
stockholmska judinnan Rose i »Dagdrömmar»,
den köpenhamnska gatflickan Pippi i
»En-mycket ung man». Hans kärleksbehov är
tve-kluvet på det sätt som man bäst känner från
Söderbergs första romaner och som ansågs
typiskt för sekelskiftets manliga ungdom: en
romantisk madonnakult och jämsides med
den cyniska realiteter i prostitutionens armar.
Men denna disharmoni uppkallar inte
Hellström till några angrepp på sociala
missförhållanden och konventionella lögner. Han
förordar varken fri kärlek eller tidiga
kamratäktenskap. Petreus nöjer sig med att ställa
aposteln Paulus till rätta för att ha gjort
skam- och syndkänslan till det centrala i livet.
Ingen vågade resa sig upp och ropa: ge oss
antikens prostitution tillbaka! Ge oss den
bildade hetären, inför vilken en ung man kan
blotta sitt hjärta och sina tankar, en kvinna med
mjuka händer och öm blick, med ett förståendets
leende och en själ, som inte smutsats av
skam-och syndakänslan! Vi, de unga, kräva det! Vi
fordra det inte bara för vår egen skull utan
också för våra blivande hustrurs.
På varje autobiograf lurar faran att
överskatta det allmänmänskliga intresset av sina
erfarenheter. Särskilt gäller detta helt
naturligt barndomsminnena, som för honom själv
ha ett ojämförligt affektionsvärde och
framstå i förstorad skala. Hellströms skildring av
de tjugo första åren av Stellan Petreus’ liv
har ett oförfärat allvar, en så minutiös
detaljrikedom och mångordighet, att läsaren
emellanåt förvånar sig över att inte tröttna utan
sitta helt fängslad. Varpå detta beror är inte
lätt att förklara i få ord: det räcker inte med
stilens svikt och åskådlighet, som emellanåt
förtunnas av vidlyftigheten. Den
suggestiva kraften ligger väl mera i känslan
av att lyssna till èn talare som säger precis
vad han har på hjärtat, utan att snegla efter
hur det tar publiken. Ingenting verkar mera
förstämmande än upptäckten att en författare
skriver för att roa, medan han själv
emellanåt döljer en gäspning — eller en suck —
bakom handen. Man har i dessa Plellströms
ungdomsminnen den smickrande förnimmelsen
av att invigas i författarens fulla förtroende,
som vid ett långvarigt och lågmält nattligt
samtal mellan fyra ögon på en studentkula.
Man kan komma att tänka på de rader, med
vilka Walt Whitman inledde en av sina
diktsamlingar :
Kamrat, detta är ingen bok:
den som berör den berör en man.
Om den tredje volymen i serien,
Sexveckor i Arkadien, verkar något mattare,
beror det utan tvivel dels på en begynnande
trötthet hos författaren själv, dels på att man
fått nog av miljön, bifigurerna och deras
akademiska jargong. Man längtar efter
luftombyte.
Men fjärde bandet av »En man utan
humor» har man förgäves fått vänta på. De
många svårigheter och stötestenar, som torna
upp sig på en memoarförfattares väg ju mer
han nalkas det närvarande, ha väl bidragit
att hejda honom.
I stället se vi honom på nytt återvända till
barndomsmiljön och där finna en
häpnadsväckande rikedom på ännu outnyttjat och
livskraftigt stoff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
