Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Triumfbågen. Av Martin P:n Nilsson - François Villon-handskriften i Kungl. Biblioteket. En dyrgrips sällsamma öden. Av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ane Randel
syas med hans vinsäck. Provinsstäder,
vilkas borgare voro i besittning av full
romersk rätt, uppställde som tecken därpå
en Marsyasstaty på sitt forum.
Anledningen kan icke ha varit någon annan än den
rent tillfälliga, att en Marsyasstaty stod
på Roms forum och därför uppfattades
som karakteristisk för Rom. Ty kolonien
var en avbild av Rom. Liksom Rom hade
sitt Kapitolium, byggde varje koloni sitt
Kapitolium, ett tempel helgat åt Roms
högste gud, Jupiter optimus maximus,
Juno och Minerva. De talrika och
ståtliga triumfbågar, som i kejsartidens
början uppfördes i Rom som äresmonument
för kejsarna och medlemmar av kejsarhu-
set, uppfattades som karakteristiska för
rikshuvudstaden och, låt oss tillfoga, för
kejsardömet. Provinsborna funno i
triumfbågen icke blott en prydnad för sina städer
utan också en symbol för sin
medborgerliga likställighet med Rom, ett uttryck för
koloniens egenskap av Roms avbild och
slutligen ett synligt bevis för sin lojalitet
mot rike och kejsare. Därför blev
triumfbågen så allmän i de västra provinserna,
vilka starkast kände samhörigheten med
Rom och dess institutioner, det
monumentala uttrycket för romersk makt och ära,
den blev arcus trinmphalis, med vilket
namn eftervärlden betecknar den.
Francois V il lon-hands kri f ten
i Kungl. B ib li o t ek et
En dyrgrips sällsamma öden
Av Ane Randel
Å JAG för en del år sedan
vågade mig på den hart när olösliga
uppgiften att för svensk publik framlägga en
fullständig tolkning av Frankrikes förste
renässanspoet och störste 1400-talsskald
Franqois Villons mästerverk Stora
testamentet, lät jag själva texten inledas av en
essay, vilken avser att lämna en allmän
orientering i skaldens liv och diktning och
framför allt i den parisiska tidsmiljö,
varur diktaren sugit must och färgstoff till
sina sällsamma blommor. En dylik
orientering är helt enkelt nödvändig, när det
gäller en så egendomlig och språkligen
svårtillgänglig andlig produkt som Stora
testamentet, vilket knappast var begripligt
för en bredare publik, innan den lysande
Villon-forskningen i Frankrike och
annorstädes hunnit sprida ljus i det dunkel, som
i århundraden svept omkring den
vinddrivne bohempoetens korta dagsländeliv.
Ty hos icke många andra skalder,
åtminstone av Villons betydenhet, äro liv och
dikt så oskiljaktigt sammanvävda. Ja,
dikten är i själva verket ingenting annat än
hans eget liv, ånyo intensivt genomlevat,
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
