Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Jag» av Carl Larsson. Ett mänskligt dokument. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Larsson i8j2.
»y~ ag» av Carl Larsson
Ett mänskligt dokument
A v Ca r l G. Latirin
JN VACKER HÖSTDAG i början av
september 1918 var jag på besök hos min
vän Carl Larsson i Sundborn. Vi gingo till
kyrkan och kyrkogården och där till graven,
där hans son Ulf låg.
»Här skall jag också ligga», sade Larsson
lugnt, nästan glatt. Fem månader senare stod
jag vid denna öppnade grav. Vid samma
septemberbesök tog han fram en bunt, jag tycker
mig minnas gula papper i folioformat, fyllda
med hans karaktärsfulla handstil. »Jag har
skrivit mina minnen, och jag vill läsa upp ur
dem för dig. Det är några saker jag vill att
man skall veta efter min död. När jag var ung
man, var det en kvinna, en akademikamrat,
som tog hand 0111 mig, och mot vilken jag är
så tacksam, att jag måste säga det på tryck.»
Det är om henne det står i Jag: »Välsignat
vare hennes minne. Hon dog, då hon gav li-
vet åt vårt andra barn.» Jag blev gripen av
vad jag hörde honom läsa i dessa minnen. Jag
förstod, att han här icke bara velat säga
sanningen och intet annat än sanningen, utan
också något för vilket de allra flesta torde
rygga tillbaka, hela sanningen. Han ville tala
om ej bara att han älskade sin mor utan
också att han avskydde sin far. Och han har
ännu som sextioårig man plågats av sina
barndomsminnen, ja han grät, gamla sturska och
stolta Carl Larsson, då han inför min broder
berättade om, hur han haft det som barn och
yngling.
Människor vilja i allmänhet ej ändra sin
uppfattning om en känd typ. Det förvirrar och
oroar, om en bekant melankoliker också är
road av skämt eller om en erkänt gladlynt
man har stunder av förtvivlan och rentav
lever på en grund av livsångest. Carl Larsson
506
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
