Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - »Jag» av Carl Larsson. Ett mänskligt dokument. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ca ri G.
Laurin
vördnad för mig själv kungaordet:
’Donnerwetter, habe ich dies alles getan!’ Nog
tycker jag, att jag har varit duktig, men
kunde nog ha varit ännu klämmigare–ack!»
Jag säger för mig själv, när jag läser
detta: Tack för de orden, härliga människa,
som vågade säga en sådan sak om dig själv.
Det var just i sammanhang med de friska
väggmålningar han gjorde åt Fürstenberg.
Särskilt den sista, »Nutida konst», beundrar
jag mer och mer för vart år som går. Carl
Larsson kunde vara tacksam till och med mot
sin store och rike mecenat. Hur många kan
det? Han brydde sig om, ja älskade ibland
andras konst. Hur många konstnärer göra
det? Den varmaste och mest äkta tacksamhet
strömmade från honom. Och en gång, det
var 1889, då han höll på med de nyssnämnda
monumentala målningarna hos Fürstenberg,
skrev han och tackade honom för att han
»med en sådan hjärtats godhet och
taktfull-het uppmuntrat mig, när misstron mot mig
själv grep mig — detta är vid Gud intet platt
smicker och inställsamhet utan mitt
målar-hjärtas hederliga mening.»
»Jag», det är en rik bok, ja en av de
rikaste böcker jag läst, och det är helt
naturligt, ty den handlar om en av de rikaste
människor, kanske den rikaste, som jag råkat.
Carl Larsson har varit med om mycket, han
var vän med Coquelin d. ä. och med Viktor
Rydberg, han höll på att gå och dränka sig
av hunger och umbäranden, och han var
mycket nära att mörda Strindberg. En och
annan — ej så värst många — ha på fullt
allvar velat taga sitt liv, Larsson har varit
bra nära. Det kapitel, där
självmordstankarna skildras, talar om hans svarta förtvivlan
efter tre dagars svält. Då slog han ej
kullerbyttor i sängen av livsglädje, som när han
var i Köpenhamn. Nu var han i Paris, tittade
ner i Seinen. »Att vatten kan vara så svart»,
säger han. Nej, allt detta skall man läsa
själv, så hemskt eller rättare så tragikomiskt
i djupaste mening är det. Georg Pauli hjälpte
honom till frukost, och så fick han det
bistånd av sina kamrater som han av stolthet
icke hade bett om. Strindbergshistorien
slutar också bra. Larsson skriver: »Ja, men
jag är icke likgiltig för vad eftervärlden
säger om mig. Därför äro ju till stor del dessa
anteckningar gjorda. Men jag kan icke tro
annat än att mitt eftermäle blir gott.»
Det är egendomligt att tänka, att Carl
Larsson var så frikostig, att han med full
sanning kunde skriva, att han ville dela
hälften var, då det gällde Strindberg. Han
skriver : »Jag hade under hans hårdaste år
varit hans apostel. Jag delade gärna med mig
åt honom, och då mitt itu; när han var
hotad med fängelsestraff för yttranden i
’Giftas’, förberedde jag min unga maka på att
jag i så fall skulle tillgripa något desperat
för att nödga dem till att även sätta mig på
Långholmen.»
Jag kunde ej förstå, att den i ordets
innersta mening renhjärtade och sanningskäre
Carl Larsson kunde ursäkta de gemena
lögner — det var strax efter utgivandet av
»Svarta fanor» —, som den store svenske
författaren och språkförnyaren kom med.
Strindberg var så förljugen i både vad han skrev
och sade, att jag tyckte det var pinsamt, att så
få utom Oscar Levertin ville och vågade säga
detta offentligt. Allt detta yttrade jag ej utan
lidelse till Carl Larsson. Han skrattade litet
generat. Så en försommardag 1908 råkade jag
honom på Falu järnvägsstation. Han var
uppriven. »Har du läst vad Strindberg skrev
om mig i ’En blå bok’ ?» Ja, nog kunde man
om Strindberg säga detsamma som 0111
guden Molok, han är som han är, ty
Strindberg skrev om sin vän och hans hustru:
»Avväpnad kröp han: kände alla klocksträngar
och alla trappor. — — —- Denne man
kallade sig min vän, ibland min enda, ibland
min bästa! Då kände jag emellertid hur ond
han var! •—■ — —- Naturligtvis förgudade
han sig i sin riksbekanta maka (’som var en
stor d—1 i elakhet’).» Jag blev förskräckt över
att Carl Larsson tydligen hade mordtankar.
Han ville, skriver han nu i sina minnen,
sticka den slidkniv han några år förut fått
av Zorn i den sinnessjuke eller onde eller
kanske båda delarna. Larsson säger: »Nu
fasar jag för dessa lidelsefulla dagar, och nu
tackar jag Gud, som icke förde denne man
i min väg! Ty jag tvivlar icke på, att jag
utfört min föresats.»
Det är ohyggligt att tänka sig, hur nära
det var att man en junidag 1908 fått läsa
i tidningen: »Strindberg mördad av Carl
Larsson.» Är ej också detta något mystiskt:
det svenska Frej lynnets ljusa,
människovänliga, sol och säd älskande var. förkroppsligat
i Carl Larsson, ehuru också han stred mot
onda jättar. Det svenska Lokelynnet, det
trotsiga trälsinnet fanns med underbar
intensitet hos August Strindberg. Dessa två voro
vänner. Så gav Loke Frej ett hugg i ryg-
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
