Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gustav Adolfs kungakrona. Av Sven Tunberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Tunberg
måste underteckna, inneburo formellt sett
en konungamaktens kapitulation inför de
aggressiva ledande ståndsgrupperna. Det
måste hava varit i ett ögonblick av den
yttersta nöd som Karl IX :s son kunde
drivas till dylik förödmjukelse och till
dylikt uppgivande av så att säga faderns
hela politiska gärning. Ingenting visar
tydligare än detta, att de svårigheter som
mötte den unge fursten vid hans grepp
efter kungakronan voro av allvarligaste art.
Måhända skulle också i detta
sammanhang en tanke kunna framkastas. Det
befinnes, att då konung Gustav Adolf under
sin regerings första dagar ställdes inför
det stora problemet i öster, han därvid
intog en uppseendeväckande hållning. Det
ryska erbjudandet av tsardömet till Gustav
Adolf eller Karl Filip ansågs efter Karl
IX :s död på ryskt och väl också i
allmänhet på svenskt håll böra självfallet
uppfattas såsom riktat till Karl Filip allena.
En personalunion mellan Sverige och
Ryssland tedde sig i och för sig som en
politisk omöjlighet. Men Gustav Adolf
var ej av denna mening. Han accepterade
det ryska anbudet för egen räkning och
fasthöll ihärdigt under nära ett år vid
denna sin ståndpunkt. Vad mer är, det
svenska riksregistraturet bär vittnesbörd
om att Gustav Adolf vid tillfälle officiellt
uppträtt som Rysslands tsar och storfurste
och i denna sin egenskap utfärdat
regeringshandlingar. Ligger tilläventyrs
bakom denna till synes så vågsamma politik
en konungens känsla av att hans
kungamyndighet i Sverige företedde en alltför
svag växt och att den skulle kunna
fruktbart influeras av makttillskott från
främmande jord?
Med lugn och klar beslutsamhet och
oförvillad realistisk blick hade Gustav
Adolf och Axel Oxenstierna styrt fram
mot sitt mål, Gustav Adolfs kungakrona.
Många år skulle ej heller förgå förrän det
blev klart, att de unga styresmännen till
fullo förstått sin svåra uppgift. De
gjorda uppoffringarna hade ej gjorts
förgäves. Om småaktigt avvägande av den
kungliga myndigheten blev ej vidare tal:
det svenska folket stod enigt samlat
omkring sin konung till gemensamt nationellt
arbete på ett sätt som nära nog saknar
sitt motstycke i världshistorien. År 1617,
sedan det ryska kriget lyckligt avslutats,
sattes så också i en högtidlig kröningsakt
Sveriges konungakrona på Gustav Adolfs
huvud.
Följande uppsatser ha tidigare influtit i Ord och Bild: 1894. Harald Wieselgren: Gustaf
II Adolf. c. A. Ossbahr: Ett minne frän Giistaf II Adolfs likbegängelse. 1909. Severin
Bergh: Gustaf II Adolfs friarefärd till Tyskland 1620. 1917. ludvig STAVENOW:
Världspolitik och svensk nationalpolitik på Gustaf II Adolfs tid.
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
