Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Demokratiens kris i antik och modern tid. En studie i allmän statslära. Av Nils Stjernberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Demokratiens kris i antik och modern tid
lingsfaser, som förestå densamma, skall
han icke lätt kunna misstaga sig, om han
lidelsefritt och utan förutfattad mening
uttalar sig därom.» Och till detta sitt
uttalande fogar han så den redan inom den
antika kulturvärlden berömda profetian,
att man även ifråga om den samtida
romerska staten kunde förutse den
utvecklingsgång, enligt vilken densamma
slutligen skulle komma att hamna under en
oinskränkt envåldshärskares makt. Såsom
en dylik generell analys av demokratiens
problem har Polybios’ framställning
blivit förebildlig för en hel del senare
teorier om demokratien såsom en blott
utvecklingsfas mellan tvänne poler av
mo-narkiskt envälde, till sitt ursprung
olikartade, men i sin maktutövning inbördes
likartade. Vi ha senast mött dem i Sverige
hos Kjellén i hans kända teorier och allra
senast hos Spengler i hans bekanta verk.
Man kan emellertid med allt skäl göra
gällande, att alla dylika anspråk på
analysens allmängiltighet, hos den klassiske
mästaren såväl som hos hans epigoner,
icke kunna stå sig inför en kritiskt
arbetande statsvetenskap. Hela denna
uppfattning lämnar alldeles ur räkningen de
synpunkter, som så starkt framhållits av
den siste store universalhistorikern
Leopold von Ranke, nämligen att den
världshistoriska utvecklingen till sin natur är
en människosjälens utvecklingsprocess,
som bl. a. innefattar möjligheter för
senare kulturgenerationer att hämta lärdom
av tidigare kulturgenerationers
erfarenheter och misslyckanden. Och om man
häremot vill invända, att
människonaturen dock till sitt begärs- och driftliv under
historisk tid varit konstant, så erbjuder
dock denna utvecklingsprocess likvisst
möjligheter till dylika lärdomar ifråga om
utfinnandet av metoder för bekämpandet
av detta begärs- och driftslivs skadliga
utväxter såväl inom privatlivets som inom
statslivets område.
Men härtill kommer nu, att den
moderna demokratiens problem i allt fall
närmast är ett annat än den antika
demokratiens, bottnande i en verkligt betydelsefull
olikhet med den antika demokratien, den
nämligen, att den moderna demokratien
från det medeltida ståndssamhället
övertagit representationsidén. Övertagandet av
denna idé har från början tett sig såsom
något självklart och har länge även bland
demokratiens anhängare framstått såsom
ett slags praktiskt postulat, yttermera
bekräftat genom auktoriteten hos
Montes-quieu’s lära, att folket icke äger den
insikt, som är erforderlig för att giva sig
själv lagar; men väl måste anses äga den
insikt, som är erforderlig för att utse de
representanter, åt vilka det vill anförtro
detta värv. En institution, som med rätta
tedde sig såsom fullt naturlig inom
ståndsstaten med dess skarpt avgränsade
intressekorporationer, har i kraft av denna
auktoritet utan vidare ansetts lika naturlig
inom ett demokratiskt statsskick. Och det
är ganska rimligt, att en dylik uppfattning
särskilt starkt skall göra sig gällande i ett
land som Sverige, vars statsliv, ensamt
bland alla kulturländer, ända till för tvänne
mansåldrar sedan helt rörde sig i den
medeltida ståndsstatens former.
Det är nu emellertid tämligen påtagligt,
att det är de vanskligheter, som följa
därav att demokratien utövas i rent
representativa former, som närmast utgöra
grunden för den krisstämning, vilken i
nutiden alstrats även inom Västerlandets
äldre och mera konsoliderade stater.
Vilket är det väsentliga i denna krisstämning,
som redan före världskriget gjorde sig
gällande inom staterna, starkare i samma
mån som det demokratiska statsskicket
kommit till varaktigt genomförande, samt
därefter ingalunda förminskats i styrka?
»Överallt förlora parlamenten sitt grepp
om folkens intresse och förtroende» hette
det i rapporterna från den senaste inter-
539
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
