Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Goethe och Tegnér. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i ii
gjorde därmed sin honnör för den tjugo
år äldre diktaren.
Goethes författarskap har sina rötter i
»ett bredare personligt liv». Tegnérs
utveckling är från början till slut en trogen
bild av den svenska fattigdomen. Han blev
på kloka människors tillskyndan student,
slog sig fram som informator och drev
sina studier frenetiskt. Sitt levnadssätt
under dessa år har han själv senare
karakteriserat som »ensligt, arbetsamt,
um-gängeslöst». Hans ungdom hade inga
Friederike-, Lotte- eller Lili-episoder. För
dylikt hade han inte tid. Han fullföljde
sin efter omständigheterna lysande
akademiska karriär, blev fakultetsnotarie,
adjunkt och bibliotekarie och var vid
tjugofyra års ålder i stånd att gifta sig.
Senare blev han professor, präst och biskop,
allt »för näringens skull», som Martina
von Schwerin sade. »I Norden bliva vi
aldrig utvecklade, blott förfrusna puppor»,
skrev han till samma dam något innan han
erhöll det småländska biskopsdömet. Han
satt alltid litet för trångt.
Men också Tegnérs geni fick luft
under vingarna. Efter en strävsam och
asketisk ungdom frigjordes hans natur och
visade sig inte endast som sund
mänsklighet —■ Hammarsköld, som gjorde hans
bekantskap 1812, talar om hans muntra,
öppna och humana väsen och om hans
levnadssätts »epikureiska realism» —• utan också
som härskarnatur. Hans diktning gick
omsider i blom. Nu brukade han som
poetiska symboler örnen och floden, och
gjorde något personligt av dem. Han
attraherades av Napoleon och fick upp ögonen
för Goethes storhet. När han i dikten
Hjälten talade om örnen, som griper sitt
rov och höjer sig mot »den ban där solen
kör», så tänkte han på Napoleon. Och i
Floden brukade han Goethes egen
flodsymbol. »Kom med!» ropar floden till
bäckarna, sina bröder (seine
Bruder-quellen!) :
Och regnets söner höra det och följa
med sorl den unge äventyrarn åt.
Likt kungars hjärtan sväller högt hans bölja,
och skog och klippa störta i hans stråt.
Han brukade också solsymbolen och var
då om någonsin i närheten av Goethe.
Under ett tiotal år låg hans bana solbelyst,
och Apollo och muserna bönhörde
författaren till Skaldens morgonpsalm så
som de sedan länge bönhört författaren
till Künstlers Morgenlied. Men så kom
mjältsjukan: »och sol och stjärnor
mörknade i hast».
Goethe fick leva in i sitt åttiotredje år,
ännu vid sunda vätskor och full
tankekraft. Hans bana är hel, avrundad som det
ostörda naturförloppet:
Av allt han ser han kastar
ett vänligt återsken,
men utan vila hastar
till havs den stolta Rhen.
Det är i sin ordning då Fröding i denna
vers tillämpar flodsymbolen på Goethe
och liknar honom vid Rhen. Goethe skrev
ju själv Mahomets Gesang med Rhen för
ögonen, och liksom dikten kommer en att
tänka på hans eget livslopp, så frestar
detta i sin tur till jämförelse med den flod,
som i sitt ursprung är en skummig
jökelbäck (durch die Gipfelgänge — jagt er
bunten Kieseln nach), som fortsätter i allt
lugnare ström genom den romantiska
Rhen-dalen och vidare genom prosaiska
Neder-länder. Detta fulländade, »naturliga»
levnadslopp är en väsentlig del av Goethe,
något nödvändigt i den bild han företer.
En Goethe som brutits mitt i sin bana hade
inte varit Goethe; också det sista stadiet
och de visa samtalen med Eckermann
måste vara med. Man kan tänka på vad
han yttrade en månad före sin död om
människorna som kollektiva väsen. Han
tog sig själv som exempel. Det är
sant, sade han, jag har i mitt långa liv
åstadkommit en hel del som jag skulle
kunna berömma mig av. »Men vad har
576
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
