Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Goethe och Tegnér. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Goethe och Tegnér
romanserna valde att som prov avtrycka
Kungavalet. Med sin åskådlighet och sin
klara kontur kommer denna särskilt nära
Goethes egna ballader.
Skaldens morgonpsalm visar i titeln
anknytning till Künstlers Morgenlied och
Künstlers Abendlied. I den senare av dessa
konstnärsbikter åkallar Goethe naturen,
som fyller honom med skaparkraft, i den
förra prisar han muserna, åt vilka han
rest ett altare i sitt hjärta:
Ich bet’ hinan, und Lobgesang
ist lauter mein Gebet,
und freudeklingend Saitenspiel
begleitet mein Gebet.
Ich trete vor den Altar hin
und lese, wie sich’s ziemt,
Andacht liturg’scher Lektion
im heiligen Homer.
Detta kunde inte annat än gripa Tegnér,
som själv ofta sett morgonljuset sprida sig
över sidorna i sin Homeros. Böttiger
berättar att han i sin ungdom studerade
honom »med ett nöje som gränsade till
andakt».
Den förut nämnda Romresan liknar
både till motiv och utformning en annan
av Goethes mera kända konstnärsdikter:
Der Wanderer. En nordisk konstnär,
skönhetsälskare och antiksvärmare som
Tegnér själv, är på väg söderut, mot
Rom. Han möter en lantman, som frågar
om färden gäller den heliga graven, och
han svarar:
Ja, väl till en grav jag ilar,
till den grav där världen vilar,
ja till Rom ur kulen Nord.
Jag vill söka forntids lampa
bland ruiner, jag vill trampa
klassisk jord.
Goethes vandrare är också en
vallfärdande konstnär eller konstälskare. Han är
på väg inte till Rom men till Cumae, och
tre mil därifrån träffar han på en
bondkvinna med en liten gosse vid bröstet. Det
är betecknande att Goethe från början
tecknar situationen mer konkret och
realistiskt än Tegnér. Kvinnan frågar
mannen, som kastar sin packning för att vila
ut hos henne i skuggan av en alm, hur det
kan komma sig att han har så brått mitt
på heta dagen. Kommer han ifrån staden
med varor? undrar hon. Men främlingen
ler: han har ingenting att sälja, han ber
henne bara att hon skall visa honom till en
brunn där han kan släcka törsten. Hon för
honom då till sin hydda, som står mitt
ibland mossbelupna och murgrönshöljda
tempelruiner. — »Ihr Musen und
Gra-zien!» brister han ut. —• Det är mitt hus,
säger hon. Han hör henne inte, han ser
bara pelare, arkitraver och inskrifter, och
han tänker på den namnlöse och odödlige
mästare som har satt sitt insegel på dessa
stenar. Men allt detta är för henne
ingenting mot det hem som hon delar med sin
man och sitt barn. Hon har inte heller
öga för den gröna och blommande natur
som infattar resterna av det härliga
byggnadsverket. Allra minst förstår hon den
längtan som driver främlingen vidare mot
Cumae, fastän hon ber honom stanna till
kvällsvard. Hon är stor i sin naivitet,
liksom han i sin sentimentalitet. Goethe har
här gett den ursprungliga teckningen av
motsatsen mellan obekymrat liv och
reflekterad konstnärlighet, denna motsats som
poeterna sedan så mycket sysslat med och
i allmänhet tagit på med större iver och
rörelse än Goethe i sin klassiskt lugna dikt.
Hos honom blir motsättningen inte
tillspetsad. Hans vandrare söker inte bara
skönhetssyner och skuggor i det förflutna.
Sedan han sagt farväl av den idyll som har
skänkt honom en så sammansatt stämning,
åkallar han naturen. Led min väg, ber han,
över gravarna av ett heligt förgånget, led
den till en ort som är skyddad mot
nordanvind och solhetta, och vänder jag då om
kvällen tillbaka till mitt hus, så låt mig
mottas av en kvinna som denna, med en
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
