Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Goethe och Tegnér. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Goethe och Tegnér
hans besök hos prosten Åstrand i Sandsjö,
då han hängde guldkorset på husets unga
dotter Vendela (senare gift Hebbe), som
till hans nöje klätt sig som nunna.
*
I Epilogen skildrade Tegnér den
diktvärld som han ville vara med om att bygga.
Dess material var kristall, den badade i
ljus och den var befolkad av olympiska
gestalter: »av strålar vävda och av
rosendoft», fläcklösa och genomskinliga. Det är
en poetisk men noga räknat litet
besynnerlig karakteristik. Dessa människor likna
mest dem som Shakespeares Prospero
talar om, dem som äro gjorda av samma tyg
som våra drömmar: okroppsliga
bländ-verk, väsenlösa hägringar. Tegnér har
också skapat dem av den diktens slöja som
enligt Goethes Zueignung är vävd av
solljus och morgondoft: »aus Morgenduft
gewebt und Sonnenklarheit». Hur skola
de fattas, äro de verkligt menade? De äro
»Dichtung und Wahrheit», skulle Goethe
svara, som i Zueignung förtaide hur han
såsom en skänk från ovan mottog »der
Dichtung Schleier aus der Hand der
Wahrheit». De äro »lögn och sanning»
skulle också Tegnér säga, som satte dessa
ord över en tillägnan i ett exemplar av
Frithiofs saga. Men frågade man honom
ytterligare vad »sanning» är, så skulle
han kanske svara med Onars ord i dikten
Onar och Kalliope:
Högst bland djur är människan dock, och
drömmer hon icke
sanning och skönhet och ära och dygd och evige
Gudar.
Idéer och Gudar äro vår dröm, vår
mänskliga dröm. Det är den som höjer oss över
djuren, över det nakna naturlivet.
Humanism är att erkänna denna dröm — i sista
hand också erkänna dess karaktär av dröm.
Positionen är inte lätt att fasthålla. På
Goethes och Tegnérs tid hade
humanismen ännu att hävda sig gentemot den
kristna religion som den höll på att
frigöra sig från, och senare har den haft
att möta naturalismens anfall. Den
kristne finner den religiöst otillräcklig,
naturalisten ser något perverterat i dess
idealism, och båda beskylla den för halvhet.
Den är inte oangriplig. Man kan snarast
undra över att den kunnat vinna en sådan
utbredning och makt som den haft och
ännu har, särskilt om man betänker att
den ställer stora krav på människan,
att den fordrar ett visst mått av
kvalificerad mänsklighet. Till dess försvar kan
framför allt sägas att den visat sig
kulturellt gynnsam : därom vittnar 1800-talets
rika utveckling, som i stort sett skedde
efter dess linjer.
Zueignung hörde till de Goethe-dikter
som Tegnér tillägnade sig. Det är tydligt
att han hade den i minne då han diktade
Frithiof på sin faders hög, vari han för
första gången upptog stansen, en versform
som han för övrigt i likhet med Goethe
sällan använt. I Zueignung skildras en
himmelsk vision: »Da schwebte, mit den
Wolken hergetragen, — ein göttlich Weib
vor meinen Augen hin.» I hennes samtal
med diktaren speglas hela dennes
mänskliga och poetiska utveckling från
ungdomens villfarelser till manlig mognad.
»Er-kenne dich, leb’ mit der Welt in Frieden!»
säger hon, erinrande om den tid då han i
sin barnslighet betraktade sig som en
»övermänniska». För den på sin levnad
tillbakablickande, högtidligt stämde
Frithiof uppenbarar sig också »en skön
Valhallasyn»: »Då kommer plötsligt över
västervågor — en bild framsusande i guld
och lågor.» Nornorna framträda och ge
honom en vink om att återuppbygga det
brunna Balderstemplet, och han är nu
färdig att fatta vad som kräves av honom:
O, det är härligt att få vedergälla
med fredlig bragd sin ungdoms övermod!
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:03:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1932/0639.html
