Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk filosofihistorisk forskning. Ett tvärsnitt. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk filosofihistorisk forskning
sensfrändskap med den platonska Eros. Den
primitiva naturalismens mogning och
dialektiska luttring till humanism och praktisk
idealism är det som för Hans Larsson framstår
som den egentliga tankesegern i spinozismen.
Därigenom gestaltar sig den lundensiske
tänkarens Spinozaskrift samtidigt till en glansfull
bekräftelse av hans egen filosofiska
konvergenslära •—■ av övertygelsen, att även motsatta
tankar och livsriktningar kunna bringas att
mötas, när de väl tänkas ut i sina yttersta
konsekvenser och sina högsta möjligheter.
Därför får han också anledning att gång på
gång sammanföra Platon med Spinoza,
idéernas och finalitetens filosof med
nödvändighetens och ändamålsförnekelsens, och påvisa
djupgående likheter mellan dessa skenbart så
oförenliga tänkare.
Det är välbekant, att Ethicas författare
hör till de tänkare som försökt att radikalt
stryka värdesynpunkterna, de etiska såväl
som de estetiska, ur sitt system. Han har velat
tala om känslor och affekter, alldeles som om
det hade varit fråga om linjer, ytor och
trianglar, och låta den ena affekten framstå
som principiellt lika berättigad som den
andra. Den svarta kulan skall vara lika god som
den vita. Det är mot detta Spinozas
avvisande av värderingarna som Hans Larsson med
särskild energi vänder sig. »Man har på känn,
att dessa senare ej i längden skola kunna
hållas utanför, och tvånget att göra det känns
pinsamt under hela gången av Spinozas
undersökning.» Men detta värdenihilistiska
forskningsprogram kan Spinoza i själva verket
aldrig genomföra. Spinoza vill framför allt
förstå affektspelet, men till förstående,
anmärker Hans Larsson, »hör dock att uppsätta
en rangordning mellan affekterna liksom i
zoologien mellan djurformerna. Den ena är
icke moraliskt sämre än den andra, men den
är mindre sammansatt, lägre organiserad».
I fråga om känslorna finnas sålunda
omständigheter som, rätt övervägda, tyckas ge den
vita kulan företräde framför den svarta och
kärleken framför hatet. En sådan är, med
Spinozas ord, »den olust som hatet innebär».
Därmed gives »ett försprång för kärleken».
»Den svarta kulan är handikappad.» Fastän
Spinoza icke vill gradera affekterna,
graderar han dem dock. Enligt Hans Larssons
utredning anlägger han därvid ej mindre än
trenne mått: lyckomåttet, insiktsmåttet och
aktivitetsmåttet, samt därutöver en för dessa
tre värderingsprinciper gemensam måttstav:
total itetsmåttet. Ur samtliga synpunkter
framstår slutligen den intellektuella kärleken
till gudomen som den yppersta, liksom
omvänt tre sådana tristitia-former som
medlidande, ödmjukhet och ånger platt förkastas
såsom olustmättade och hämmande, ovärdiga
handlingsidealet av en homo liber, homo
sapiens, homo fortis. Hans Larsson får härvid
taga det förbehållet, att också dessa känslor
ha sina »ädelformer» samt i vissa fall
»innesluta moment av aktivitet eller ha tendens
att utlösa sådana». Här såväl som i vissa
andra kritiska punkter förser också den svenske
tänkaren sin Spinoza med de nödiga
restriktionerna och uppvisar hans förväxlingar.
Därigenom gör han honom ofarlig ■—• på samma
gång som han med styrka hänvisar till det
vi positivt kunna lära hos honom: att
övervinna diskursiviteten och tiden genom
intuition och personligheten genom universalitet
och med fasthet inrikta kursen mot det
tindrande mål av glädje, av hilaritas och
beati-tudo, där veta och älska gå samman och där
nödvändighetens värld uppleves som en
ratio-värld, ja som en Eros-värld. Därför
behåller han rätt, då han i ett sammanhang säger:
»Varje tid behöver ett spinozabad. Man
måste in i spinozismen och måste ut ur den. Mart
måste förlora sig i det hela och man måste
rädda sig därur.» Hans eget Spinozaarbete
är lika mycket en energisk uppgörelse med
spinozismen som en ypperlig, till kärnpunkterna
nedträngande framställning av den.
Men perspektivet är större och vidgar sig
utöver den historiska spinozismens gränser
till en djupgående uppgörelse med
naturalismen och värdenihilismen även i dess nutida
former. Här har boken sitt ledande ideella
patos. I likhet med Platonskriften hade den
därför med fullaste fog försvarat titeln:
»Spinoza obh vår tid» -—• detta så mycket mer som
den i en avdelning, »Varia», på klargörande
sätt sammanför Spinoza med både
tankefrän-der och tankefiender från senare och senaste
tider. Dess nya teckning av spinozismen som
naturalismens självövervinnelse är på en gång
sannare, fullständigare och aktuellare än
tidigare spinozabilder. Den blottar något av
det inre dramat i denna på en gång rika och
svårtillgängliga filosofi och för oss tillika
rent mänskligt närmare den man, om vilken
en latinsk vers, ställd under ett stick i en
första upplaga av hans skrifter, uttalar:
Expressere viri faciem, sed pingere mentem
Zeuxidis artifices non valuere manus.
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
