Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot
W e r i ii
middag strömmar ut som en porlande flod.
Varför är de inte bara ögon och händer? En hel
kropp är så fordrande, den är hungrig och måste
mättas, den fryser och måste kläs. Och det
följer med den så mycket underligt, farligt och
oberäkneligt, som i gamla tider sammanfattades
under namnet själ. Vem behöver allt det där?
Arbetet behöver det inte, inte maskinerna, inte
aktieägarna i den stora textilkartellen. Själva
behöver de det mindre än någon, tvärtom går de
bara eländet till mötes, stackars flickebarn, ledda
av de båda överflödiga gåvorna kropp och själ.
Om det som människor förr i sin
oveten-het kallade själ, men som Karin Boye har
sin egen moderna föreställning om, handlar
Py Sörmans roman Aloe. Den har samma
apokalyptiska tema som »En Sjæl efter
Döden», men erinrar i sin allvarliga
uppläggning onekligen mindre om Heiberg än om
Pär Lagerkvist. En ung diktare ägde bland
sina krukväxter en aloë som han älskade. Han
tyckte att namnet var poetiskt, och när han
någon gång tänkte på sin själ, föreställde
han sig den som denna växt. Så dog han,
och hans själ tog farväl av det jordiska,
tryckte aloën i sin famn och lyfte sig mot
Vintergatan. Författarinnan har inte bara
djärvheten att ledsaga honom dit, hon inför
honom också i en höglitterär krets, bestående
av Petrarca, Cervantes och Heine. Detta
smakar litet av spiritistisk séance. Med nöje
lämnar man Vintergatan och följer den unga
diktarsjälen på en gengångarfärd till jorden.
Vad han där ser och hör verkar inte endast
trovärdigare, det rör oss också något mera
än de stellariska upplevelserna. Vida bättre
än konversationerna med de litterära
berömd-heterna under Vintergatans cypresser minns
man samtalet med en människa som håller
på att dö av en långsam inre blodutgjutelse.
— Det har ägt rum under diktarens livstid,
men dyker upp i hans erinring. — Den sjuke
är en intelligent och medicinskt kunnig man,
som väl vet hur det hela kommer att förlöpa.
Han är i samma situation som den läkare
som Lagerkvist berättade om för inte länge
sedan i novellen Uppbrottet. Liksom denne
undrar han varför han levat och till vad
ändamål han skall dö. Vi borde lära av
djuren, säger diktaren. Om du hade varit en
hund, så hade du tagit livet som det erbjöd
sig och ingenting vetat om döden förrän den
inställde sig. Den sjuke nickar: »Ja, ja. Och
om jag hade varit en from människa, så
skulle jag ha ansett att jag inte behövde
söka något varför. Det ligger i Guds hand,
skulle jag ha sagt... Men nu är jag ingen
hund och ingen from människa heller.» De
komma i fortsättningen att tala om en
tidningsnekrolog över en författare. En kollega
skrev och beklagade hans för tidiga bortgång,
så mycket mer som han efter ett ungdomsliv
i fantasiens värld på sistone börjat finna fast
fot i vardagens mindre brokiga men i
gengäld tryggare tillvaro. — Tryggare! säger
den sjuke och rycker på axlarna. Ja, visst
sitter man trygg i sin vardagstillvaro — ända
tills ett jordskred kommer, rycker undan
fotfästet och lämnar en hängande i luften.
Hela boken är ägnad att visa livets
storartade otrygghet. Därför betraktas världen,
med människors kärlek och strävan, med
äktenskapstragedier och världskrig, ur en
gengångares synvinkel, och därför är det också
som det kosmiska perspektivet hålles öppet.
Som helhet ger romanen mindre än den
lovar, ty det har inte lyckats författarinnan att
genomföra den apokalyptiska skildringen. Den
faller en smula på sidan. Den behållning
läsaren har består i de glimtar ur livet som en
världsfrånvänd, sensibel och reflekterande
diktarsjäl uppfångat, och i de intelligenta,
stillsamt ironiska aforismer som han med
anledning därav format. Här är en av dem,
den sista: »Nu har jag sett mera av
människorna än jag såg under hela mitt liv. Jag
har sett deras vardag och deras lidande, och
jag vet mera om deras mentalitet än förut.
De ha en oändlig charm, människorna. Men
för att upptäcka den måste man visst se
mycket av dem och fordra litet av dem.»
Om svensk högskoleungdom av i går och
i dag handla Olle Hedbergs Skära, skära
havre och Gösta Gustaf-Jansons Krisår.
Romanerna löpa delvis parallellt, deras
hjältar studera vid Stockholms högskola, äro
liber studiosii, som Gustaf-Janson något
olatinskt säger, åhöra föreläsningarna i
litteraturhistoria, bedriva provetenskaplig
forskning i Kungl. Bibliotekets läsesal och
analysera upp fru Lefflers Sanna kvinnor eller
Li-vijns Spader dame. De äro till övermått
vittra, skriva tidningsartiklar och noveller
och kunna vid lämpliga tillfällen citera
Edvard Bäckströms ord om syrenerna: »Vi
blomstra flyktigt, och vi vissna länge» eller
Fausts ord till ögonblicket: »Verweile doch,
du bist so schön.» Vem som gör det ena
och vem som gör det andra är svårt att
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
