Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Björnsons kvinnogestalter. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David M a r c ti s
re grad både betydelsen av hela hans
gärning och den inre kamp som även han måste
utkämpa för att nå fram till utformandet av
sina diktverk och andra förkunnelser. Hur
man än vänder på saken, kommer man alltid
till den uppfattningen att hans Grundtvigska
arv och bildning i högsta grad understött
hans naturliga kraft och säkerhet och att
således predikarlusten hos Björnson var ett
naturligt arv, en fortsättning av gamla goda
traditioner, och utbildades till genial
vältalighet och pedagogisk omvändelsedrift i stor
stil. Den fungerar med andra ord på ett vida
mera organiskt och harmoniskt sätt hos
Björnson än till exempel hos Ibsen.
Varje predikare måste tala om människans
uppgift, och den livsfriskhet som präglar en
äkta ättling av Luther, kräver en utförlig
sysslan med en praktisk realisering av ens
möjligheter. I själva verket blir frågan om
uppgiften, missionen, kallet ett
huvudmotiv alltifrån den Ibsenska produktionen,
som nu en gång för alla är etiskt betonad i
allra högsta grad. Och hur skulle en sådan
dådkraftig hövding som Björnson kunna
undandra sig att svara på den stora frågan, han
vars hela liv skulle bli det mest sköna svar ?
Hur mycket han än i sina brev trumpetar
mot Brand, som retat upp honom mer än
något annat diktverk, så är han i alla fall
fängslad och kanske just därför att kallet
står i medelpunkten, visserligen med samma
resultat som snöskredets ! Och mot detta
snöskred i den norska kulturen, det som
radikalt förintar vad andra byggt upp i
årtionden, reagerar Björnson hela sitt liv, ty här
skär sig hans livsåskådning med Ibsens på
det mest eklatanta sätt.
Det blir Björnsons uppgift att på sitt
mycket personliga sätt finna en lösning ur den
romantiska spänningen mellan idé och
verklighet, himmel och jord, dröm och realitet.
Och så fylld av denna uppgift var han, att
hans drama om den blev det yppersta och
hans Sang den mest gripande gestalt, som
faller vid kallets altare i det ögonblick, när
hans gränslösa godhet och kärleksdrift vill
omspänna den människa, som står honom
allra närmast, hans hustru, som betecknande
nog samman med barnen har svårt att
följa hans flykt mot stjärnorna. Björnsons
svar är att högspänningen inom en
människas själ väl kan leda till de högsta resultat
men i längden i grund och botten måste föra
till undergång, till för tidig förintelse, då
den i sitt upphov är överspänd och icke
riktigt »sund». I alla händelser är den tragisk,
och det vore kanske inte omöjligt att skildra
Björnsons uppfattning av det tragiska med
hjälp av hans uppfattning av detta Over
Evne! Åtminstone hjälper den oss, när vi
vilja tolka hans kvinnofigurer.
Den sista bondenovellen, Magnhild,
samtidig med Kongen, är även skriven under
intrycket att livet icke är romantik utan
kräver vars och ens insats. Magnhild, ensam
räddad undan en naturkatastrof, har på sin
panna fått stämpeln att vara utsedd till
något särskilt. I motsats till Synnöve med
systrar är Magnhild rotlös, på sidan av
samhället, anlag och öde göra det svårt för henne
att finna vägen dit in. Det gagnar föga att
hennes hjärtelag är lika fint som Synnöves,
lion är en utböling, drives in i ett
omöjligt äktenskap med en gammal faun,
vaknar till besinning först under
bröllopsnatten och värjer sig tappert mot mannen under
en rad år. Men lion saknar alltjämt varje
verkligt fotfäste och skulle glidit undan,
försvunnit som en skugga, om inte hennes
motpol, före detta skjutsflickan Rönnaug,
lyc-ligt gift med sin amerikanare,
uppenbarat sig och ryckt upp henne ur hennes
slöhet och enleverat henne ur hennes hem. Är
lion måhända dock efter denna prövning
utsedd att möta det stora undret? Man blir
inte riktigt klok på vad skalden menat. Men
i sin sensitiva skygghet är hon i släkt med
en av Björnsons yppersta skapelser, med
Ragni i På Guds Veie, som förblir hans
förnämsta roman. Hon har ännu outvecklad
pressats in i ett omöjligt äktenskap med ett
gammalt sjukt troll och lever orörd sitt
drömliv, tills hon väcks av den i hög grad
temperamentsfulle doktor Kallem. Men fastän hon
efter krisen och utbildningsår i utlandet går
helt och hållet upp i sin kärlek till
Kallem, brister hon helt enkelt efter ett kort liv
samman, lion fryser ihjäl i en atmosfär som
är fysiskt kall och andligt fientlig mot
henne, hon är märkt med tuberkulosens mest
subtila känslighet, som icke är av denna
världen. Björnson har varken förr eller senare
format en kvinnogestalt, som till den grad
är ett väsen, en uppenbarelse vävd av poesi
och musik, snarare en skön fågel från
sagoland än en människa. Det finns motstycken
i världslitteraturen, som ständigt producerar
liknande typer under olika aspekter, det finns
en Beatrice, kringvärvd av den mest eteriska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
