Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolvte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik E k e l u n d
»fjärran från vimlets yra», som ständigt
återkommer. Det är där han träffat alla dessa
fyrbenta vänner, kalven Pirkko, gräshoppan,
den rödbrusiga räven och åkermusen, som
spela en så stor roll i hans psykologiska
galleri. Enckells prosa är en psykologisk
minnesdiktning av samma art som Marcel Prousts
—■ utan jämförelse förövrigt — det gångna
och nuet äro samtidigt närvarande,
verkligheten skiftar, dyker upp och försvinner allt
efter författarens subjektiva stämningar.
Den nya psykologiska skissen »Ett
porträtt» är en bild av författarens hustru och
tar sålunda direkt upp tråden i
»Ljusdunkel» och »Tillblivelse». Han skildrar en ung
kvinna, som lever i minnena från en
stormans, Valter Runebergs, hem och skapar
därav en mur mellan sig och verkligheten. Allt
som sker är ett inre skeende. I det sista
kapitlet växer den unga flickans värld ut till
en förhäxad trädgård, där skymningen
snärjer in allt i sina griparmar — det är
ingenting, men stämningen är kusligt fylld av
aningen om det liv, som närmar sig denna späda
människoplanta.
Enckells värld är starkt begränsad, och i
den föregående boken, den självbiografiska
skissen »Ljusdunkel», rann den noggranna
psykologiska analysen ut i rena bagateller.
Det kan icke heller förnekas, att »Ett
porträtt» är fylld av dylika — men Enckell har
den sällsynta förmågan att skapa atmosfär
kring de ting han skildrar och ge dem djup
och perspektiv. Och hans lyhördhet för
språket och stilen är beundransvärd; en
känsligare och mera besjälad prosa skriver icke
mången av hans yrkesbröder i detta nu.
Olof Enckell är i sin nya bok
Halmstacken samme vandrare, som i författarens
föregående bok »Ett klosteräventyr» av en
slump hamnade in i Valamos österländska
klostermystik och där analyserade sin
uppfattning av så heterogena ting som religionen
och könet. I den nya boken vandrar
författarens alter ego med ränseln på ryggen
planlöst fram längs de tavastländska
landsvägarna och söker en världsåskådning. Olof
Enckells diktarpersonlighet får sin tragiska
färgning av spänningen mellan hans inre
splittring och hans längtan efter den arkimediska
punkten, den må kallas världsåskådning eller
religiös tro. Enckell har under sin kritiska
verksamhet i Hufvudstadsbladet särskilt
ådagalagt sin sympati för författare av Harald
Nielsens och Charles Peguys typ: de
samhällsbevarande författare, för vilka
handlingen, den manliga viljan, de etiska värdena
överhuvud, betytt mera än de estetiska. I
ljuset av den inre brustenhet och rotlöshet,
som Enckells skönlitterära arbeten vittna om,
får hans attityd som kritiker karaktären av
ett försvar för värden, som måste synas
honom dubbelt åtråvärda därför att han själv
är mera släkt med den grubblande Hamlet
än med den rödkindade kraftkarlen Fortinbras.
Det mörknar över vägen; den ensamme
vandraren söker sig ett skydd för natten i
en halmstack vid vägkanten och det är
honom som om han där skulle sjunka in i
glömskan och omedvetenhetens dunkel. Han
är ett viljelöst offer för blinda lagar, han
svävar omkring i mörkret som ett stoftkorn
utan sammanhang med någonting omkring
sig, men han uppreser sig icke mot detta, utan
accepterar det och erfar härvid en
underbar känsla av befrielse. Han är ett med den
mystiska kraft, som strömmar ut ur
kosmos. Problem och ideer lösas upp i det
tomma intet; han har nått den frihet från
mänsklig gemenskap och mänskliga omsorger,
om vilken Goethe diktade i sin Vanitas!
Vanitatum vanitas!:
Nun hab’ ich mein Sach auf nichts gestelit.
Juchhe!
Und mein gehört die ganze Welt.
Juchhe!
Vandringen är — som bokens
kapitelrubriker antyda — utan början och utan slut;
boken vill endast återge den dunkla
livsströmmen och icke fasthålla något enskilt
moment däri. Sannolikt innebär icke den
för-sj unkenhet i omedvetenhetens mörker, som
denna bok vittnar om, författarens sista ord
— han har, som hans kritik och hans
tidigare bok visat, en stark dragning till
intel-lektualism och t. o. m. rationalism inom sig.
Dessa sidor i hans väsen skola sannolikt
växla som dag och natt och ömsesidigt
befrukta varandra. Allt flyter, kunde denne
vandrare på den tavastländska landsvägen
säga, som den grekiske filosofen.
»Halmstacken» är ett ytterst personligt
verk; det avslöjar vidare en språkkonstnär
med en stor förmåga att gripa alla
hemlighetsfulla skiftningar i ett psyke.
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
