Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Racines Andromaque. Inledning och översättning av Ivar Harrie - Andromache, tragedi av Racine - Andra akten - Andra scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMIONE.
Min prins, Er klagan gör mig orätt. Allt som sker
och allt jag gör, blir tytt som oväns kap mot Er.
Vad innebår den köld, Ni ordar om så gärna?
Jag följde Pyrrhus hit. Säg, kunde jag väl spjärna
emot min faders bud? Men vem har sagt Er, att
mitt hjärta sedan dess har alltid varit glatt?
Tror Ni Er ensam då om plågorna och sorgen?
Vad vet Ni om all gråt som kvävdes här i borgen?
Jag har ju ej haft lov att visa längtan — men
nog hade jag behövt att ha en trofast vän!
oreste5.
Ni har behövt mig, Ni har längtat ... O, prinsessa!
Men — vet Ni då, till vem Ni riktar ord som dessa?
Jag är Orestes, glöm det ej! Har Ni förstått?
Orestes — just den man Ni alltid har försmått!
HERMIONE.
Ni år den lekkamrat, vars första blyga hyllning
står ännu för min blick i minnenas förgyllning.
Ni är den man, at vars förtjänst jag alltid gav
min vänskap — Ni är den jag borde hålla av!
OREiSTES.
Ja visst. Det är min lott. Jag inser det med smärta:
Orestes är Er vän. Och Pyrrhus har Ert hjärta!
HERMIONE.
O, nämn ej honom! Vet Ni då vad Ni begär?
Jag skulle hata Er . . .
Orestes.
. . och ha mig mera kär!
Jag får Er vänskap. Mer är jag ur stånd att vinna.
Men endast Kärleken har makten hos en kvinna.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
