Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sägner från en Kolmårdsgård. Av Prins Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sägner från en Kolmårdsgård
Maria Magdalena Graver f.Eurenia.
den som ser henne, visar hon sig i grått
varslar det däremot olycka.
Kring fru Graver har en mängd
legender bildats, många av dem leva ännu kvar
bland gårdens folk. Några ha upptecknats
av justitierådet Stenbeck, som bebor
Rodga om somrarna, andra ha Västerdal
och Österholm berättat. Den förre är en
trygg och sävlig gammal torpare med
hängande mustascher och ett godmodigt,
kluckande skratt, som han låter höra varje
gång han drar någon av sina
historier. Den senare var förr i världen
såg-mästare på gården men har numera flyttat
över till Hults bruk. Han är mer
förbehållsam av sig. Det runda, nästan
barnsliga ansiktet ramas av ett vitt skägg, och
de ljusa ögonen blicka troskyldigt och
stillsamt ut i världen. Ändå har man ett
intryck av att han vet långt mer än han
vill ut med.
Vi råkas alla tre en vacker
sommareftermiddag på verandan.
— Därborta, säger Västerdal, medan han
tvinnar sin långa mustasch och pekar på
husets sydöstra hörn, ligger kvarnstenen
och under den källarn, dit fru Graver
brukade stoppa sina pigor sedan hon
vridit nacken av dem.
— Det är nu aldrig bevist, inskjuter
Österholm, men att det finns någe under
gårdsplan är alldeles säkert. När man
stamper i marken ovanför låter det ihåligt,
men det är inte så gott att hitte ingången.
Där ska ligge silver och tie tunner
brännvin och alle redskap från den tid det
brändes här. Fast ingen har våge leta, för då
hade vi nog fått se henne komme
sättandes. Hon stod ju i förbund med den fule
gubben.
— Nää, svarar den andre och drar
en smula på målet, det var väl
egentligen Söderström. Han var kusk och
brukade köra för henne. Söp gjorde
han också så det räckte till, och då
blev han så »stark» att om Horn-Pär
retades med honom kunde han ge svar
på tal. Hästarna behövde han aldrig
rykta, för det gjorde den onde åt honom
under natten. Han brukade också springa
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
