- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
98

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

världen. Man hör den ständigt bakom dagspratet,
även om dess repliker inte alltid bestå i ord,
har författarinnan yttrat i en förklaring till
sin roman. »Boken ville erinra om vikten
och vidden av detta samtal, men samtidigt
har den blivit en replik i det. Och en replik
tillspetsad som den måste bli, då den andra
parten håller scenen nio tiondelar av tiden
och behärskar varje plattform så gott som
fullständigt. Sista sidan är den enda hövliga
i boken, därför att den ger ordet vidare och
till på köpet med en slängkyss, vilket är lätt
att konstatera även vid den flyktigaste
genomläsning. Denna hövlighet har jag
överflyttat i titeln till den verkan det hava kan.»

Det är ärligt talat, och boken är också
alltigenom ärlig, skriven i krigarens lovliga
uppsåt att såra och döda. Den kan kortast
karakteriseras som en tendens- och
diskussionsroman av en feminist och pacifist. Detta
låter omedelbart avskräckande. Även en modig
man är kanske, när han hör detta, färdig att
rymma fältet, så som jag föreställer mig att
han skulle göra om han händelsevis komme
att läsa tidningen Tidevarvet och blicka in
i det fältläger av amazoner som står där
bakom.

I den stora dialog mellan mannen och
kvinnan, Adam och Eva, som Fröding
upptecknat, säger den senare:

Din livsfrukt du gav mig att bära
i ångest under mitt hjärta,
ditt barn med min blod må jag nära
och föda i smälek och smärta,
förbannad vare du!


Eva visste inte av annat än att hon var till
för att bära barn under sitt hjärta. Men
Elin Wägners unga hjältinna, Märta
Cronberger, ett käckt och begåvat pennskaft, har
sin syn på saken. Denna värld, som förötts
av ett krig och hotas av ett nytt, är sådan,
att kvinnorna inte vilja placera barn i den,
konstaterar fröken Cronberger, och hon vill för
sin del sätta födelsestrejken i system. För
riksdagskvinnan Stina Ek, som tänker motionera
om avrustning men vägrar att röra vid
strafflagens fjortonde kapitel, om
fosterfördrivning, förklarar hon det samband som finns
mellan dessa två ting. »Det enda argument»,
säger hon, »som möjligen kan komma att få
någon effekt i världen, är hotet från den
befolkningspolitik som kvinnorna för och
kommer att skärpa till dess männen tagit sken
i vackra hand.» Hon är en modern Lysistrate,
idérik och stridslysten. Fru Ek överraskar
henne en gång framför eldstaden, sysselsatt
med att blåsa liv i en brasa, och finner att
hon har ett lustigt tycke av skytt, där hon
ligger, stödd på ena knäet, spänstig och
koncentrerad. Hon är en amazon, men icke desto
mindre kvinna, i enlighet med Tegnérs ord
om naturen som aldrig låter sig bortdrivas:

som sömmerska, som amazon
din kvinna blir ändå en kvinna.


Med sin berättarkonst kan Elin Wägner
få en att tro vad som helst. Man måste värja
sig. Ligger verkligen problemet så till som
det framställes i denna roman? Skulle vi
komma freden närmare, om kvinnan inte
bara hade rösträtt utan också kraft och tillfälle
att göra sin vilja politiskt gällande? Jag har
hört berättas, i första hand, om en tvsk
läkarefru, som några år efter kriget i
närvaro av en svensk dam pekade på en rad av
ståtliga söner och sade: »Die werden den
nächsten Krieg gewinnen!» Det är inte värt
att tynga på historien; denna teutoniska
kämpamoder har väl inte många systrar. Men
jag erinrar om att i England kvinnorna
efter fredsslutet längst voro emot en
försonligare politik gentemot Tyskland. De hade
svårt för att glömma att deras söner fallit
i strid mot tyskar. På hösten 1923, då
stämningen i England slog om under intrycken
av de ockuperande fransmännens oförstånd
och det tyska rikets kritiska läge, var jag
en gång i den kyrka som ligger vid
Trafalgar Square och vars namn är likt ett poem:
St. Martin’s in the Field. Det togs upp
kollekt till tyska barn, och prästen motiverade
detta med att det då i Tyskland fanns fler
barn som dogo av svält än annorstädes. Vid
hemkomsten talade jag om detta, och
sällskapet, övervägande kvinnor, såg
överraskat men alls inte förtjust ut. En äldre dam,
som nog skulle ha kommit överens med
Märta Cronberger och Stina Ek, upplyste mig
efteråt om att prästmannen var något före
sin tid, hans handling var en smula djärv,
och sällskapet hade ogillat den mer än jag
förstått.

»Vi måste ha en värld dit kvinnorna nänns
sätta sina barn», det är fröken
Cronberger-Lysistrates krav. Det är egendomligt att
tänka att man i seklets början talade om
»Barnets århundrade»! Man har visst också talat
om »kvinnans århundrade»! Och nu kommer
fröken Lysistrate och säger till en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:51:06 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1933/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free