Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ti r i n
kultiverade, i att taga en klassisk komedi och
förgrova den för att få den att lämpa sig för
vår enklare bildningsgrad? Men det är
kanske nödvändigt. Förödmjukande blir det i
alla händelser för oss.
Men frånsett denna i mitt tycke rätt
allvarliga anmärkning var det också mycket
att glädja sig åt. Gogols komedi är så
rolig, så rysk och så allmänmänsklig, att man,
som ofta på teatern, fröjdade sig åt typernas
riktighet och — ömklighet. Största
tillfredsställelsen erfor man av den som tog sin roll
minst farsartat, herr Blickingberg i hans
utformning av borgmästaren. En lyckad
vau-rien, en av romantikens levnadsglada utfattiga
spelevinkrar var den falske revisorn
Chlesta-kov—herr Winnerstrand. Då han tog fatt i
ljuskronan och singlade fram och tillbaka som
på en riktig cirkus, blev jag ett par
sekunder litet missmodig, men sedan jag tittat på
borgmästarinnan Märta Ekströms
tilldragande person och hennes lika förtjänstfulla
dräkt, steg åter humöret, och man gladde sig
åt det pittoreska myllret av röda, gröna och
blå uniformer, av gyllene epåletter och blanka
storstövlar i en värld av fjolleri, servilism
och småviktighet, som åtminstone sedd med
Gogols djupblick fick något av lätt oskyldig
idyll. Humorn har i sitt väsen förlåtelse.
Dramatiska teatern gav ett tyskt lustspel
Film av Bruno Frank. Är det avskräckande
eller lockande med titeln »Film» på ett
teaterstycke? Är det för strängt att säga, att ett
filmdrama oftast är åtminstone en nyans
vulgärare än ett genomsnittligt modernt
skådespel ? Är det ej naturligt att i ett av
mänsklighetens ödsligaste och tommaste
tidevarv-just filmväsendet och filmdivorna skola vara
idealet? Jag har läst en roman, där hjälten
genom en sinnrik dubblering och
ommaske-ring blir svartsjuk på sig själv. Blir Tora
Teje misslynt, om jag säger, att filmstjärnan
Nina Gallas’ dubbelgångerska Trude Mielitz
var ännu bättre än fru Gallas? Fru Teje
spelade både den fina, lätt melankoliska fru
Gallas och den gåpåiga fröken Mielitz, vilken
genom sin likhet med den stora
filmskådespelerskan på filmen brukade överta hennes roll
i sådana scener, där hon sågs från ryggen
eller på större avstånd. Fru Gallas’ man
doktor Stefan Breuer—herr Gabriel Alw är led
på hustruns filmliv och föreslår, att hon skall
återgå till privatlivet. Hon samtycker och
överlämnar sin filmpersonlighet till den tarv-
liga, med stark framåtanda försedda fröken
Mielitz. Samma andliga boxarlynne och
brutala talförhet hade filmregissören Paul
Hyr-kan—herr Edvin Adolphson. Som
stjärnregis-sör — titeln har synts på ett teaterprogram
— behöver han både psykologi, vältalighet och
utpräglad hänsynslös maskulinitet. Herr
Adolphson gjorde en levande figur av rollen.
Stycket kulminerar i den lilla seen, då den
stora filmskådespelerskan, som fått sin
personlighet till skänks av fru Gallas, på önskan
att skriva något i en stambok, väljer
Goethesentensen: »Höchstes Glück der Erdenkinder
ist nur die Persönlichkeit.»
På sin tid hade jag en snäll, förståndig och
djupt religiös barnjungfru. Då hon i ett
exemplar av »Onkel Toms stuga» fick se att
den grymme negerplågaren Legree
flerfaldiga gånger utstöter ett f—n — man brukade
dåförtiden av anständighetsskäl ersätta a-et
med ett streck —, kastade hon det syndiga
verket i brasan. Som skolgosse fick man av
kamrater höra, att bibeln var oanständig, och
beredvilligt gavs belägg både ur lagen och
profeterna. Autodafén på Mrs. Harriet
Bee-cher Stowes i gudsfruktan och godhet
nedskrivna försvarsskrift för negrerna och den
ofromma skolpojksbibelläsningen voro prov
på helig enfald och ohelig enfald. Naiva
människor förstå ej andras naivitet, och dumt
folk uppröres åt naiviteten i de gamla
dalamålningarna. Att förståndigt folk kan ha
olika meningar om det passande är alldeles i
sin ordning. Av två kloka personer kan
den ene anse Blickingbergs Gudstyp
rörande vacker, den andra olämplig och
stötande genom ett alltför starkt förmänskligande.
En profan person, som vill försöka vara
rättvis, säger sig emellertid: Ha ärkebiskoparna
av Canterbury och York gillat Guds gröna
ångar och har konungens av England
hus-kaplan tackat Gud för dess tillkomst, så kan
den knappast vara så hädisk eller oanständig,
att den kan anses såra den vanliga
teaterpubliken. Av framstående svenska prästmän
eller varmt religiösa personer, som efter att
ha sett stycket yttrat sig om det — och om
andra kan det väl knappast vara frågan —, ha
somliga tyckt det vara uppbyggligt, och andra
ha naturligtvis varit i sin fulla rätt, ja rentav
följt sin plikt, då de opponerat sig mot att ett
sådant stycke får framföras. Ty det kan
mycket väl tänkas, att Georg V :s hovkaplan hade
orätt. Men mot pjäsen har en del opposition
IIO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
