Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a u r i n
Fot. Almbcrg & Preinif.
Seen ur Guds gröna ängar.
var» höra till de allmänmänskligt gripande och
för all del också roande dramerna.
Invändningen att vi icke skulle ha någonting att
göra med negrerna är så enfaldig, att man
knappast behövt nämna den, om ej denna
enfald vore så spridd.
Liksom Djävulen var favorittypen i
mysteriespelen, så var synden det som roade mest,
och så har det varit från begynnelsen både
med Kasper och i folkskådespelen. Sinnrik
var sannerligen bönhusomramningen med
Wiggerskvartetten på läktaren. Negrernas
»spirituals» äro i sin innerlighet och
intensitet uttryck för ett verkligt andligt värde
hos »coloured people». Det är något
trevligt, humoristiskt och vitalt med negrerna,
och man tänker sig lätt, hur bra de skola
göra sig i sin himmel, skrattande och vänliga.
En negerhimmel utan skratt är otänkbar, i
vår himmel är det troligen opassande att ens
dra på munnen, väl beroende därpå att vi
gjort den själva.
Med särskild glädje minnes man Adam
och Eva, uppvaknande till sinnevärlden, och
rörande vackert i åtbörder uttryckte Edvin
Adolphson och Wanda Rothgardt sin glädje
över att mänskligheten skapats tvåkönad.
Först trodde jag, att det var ett misstag med
Guds nästan moderna vänlighet mot
förbrytaren Kain, men en blick på i Moseboks 4
kapitel 15 vers visade mig, att han fick sitt tecken
för att bli skyddad och icke för att bli straffad.
Det skall för oss vara stora och svåra
synder och absolut förhärdelse i det onda för
att alls förklara, att hela mänskligheten måste
dränkas, och bland det som skänkte oss
särskild behållning var den i synden
triumferande Zeba—fru Märta Ekström och hennes,
få vi säga »bekanta gosse» Kain VI—
herr Håkan Westergren. De
förkroppsligade slynan och lymmeln, och kvalificerade
sådana voro dessa ungdomar, ej minst Kain VI
med sitt hångrin och belåtenheten över sin
blanka revolver. Zeba hade den intensitet i
lättsinnet, som kom en att minnas det
nästan bortglömda ordet synd, något som här
var i högsta grad påkallat och
välbehövligt. Men å andra sidan, hur trivdes
man ej hos den snälle Noak. Trots ideligt
Gubben Noak-sjungande hade många hygg-
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
