Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Håkan Westergren—Elias. Ivar Kåge—Sang. Maria Schildknecht—Klara. Märta Ekström—Hanna.
WBM ii
Fot. Almberg & Prei/iir:
Seen nr Över förmåga, första akten.
främsta som inom de sista hundra åren
förekommit i världsdramatiken, och det återger
ett händelseförlopp så laddat, så skakande,
så koncentrerat, att det ej finnes många
motstycken under hela den tid som dramat,
denna krävande konstart, funnits till. Med allra
största skäl upptogs nu detta mäktiga
skådespel och utfördes på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt. Det var den riktigaste och
vackraste hyllningen åt minnet av Björnsons
födelse för hundra år sedan. Låt vara att
Björnson här ville säga: Jag tror ej på
undret i biblisk mening, d. v. s. på
upphävandet av naturlagarna, om jag också liksom
läkarna anser, att en stark suggestion kan
förmå vissa sorter av lama att återfå sina
lemmars bruk, så var Björnson dock alltid
prästerlig och kände för och uttryckte begreppet
helgd bättre än de allra flesta. Gunnar
Heiberg, som hade så svårt att fördraga det
patetiska och predikantaktiga hos Björnstjerne
Björnson, beundrade hans »Over Evne». Och
det gjorde Brandes också. »Over Evne», sade
den senare, var det bästa som Björnson hade
skrivit — och Ibsen också, tillade han, för-
modligen med något av »ondskabsfuldhed».
Allt som ett stort drama skall ha,
personernas utveckling för våra ögon, händelsernas
logik, huvudhandlingens klarhet, en stigande
spänning och det helas utveckling mot ett
avgörande, allt detta finnes i »Över förmåga».
Och i alla fall, och ehuru styckets
rationalistiska mening är tydlig, finnes i skådespelet
en fantasi och en friskhet av betydande
verkan. Havsluften och ängarnas blomdoft svepa
in i det enkla norska prästhemmet. De stora
känslorna, kärlek, ångest och trosvisshet,
fylla de uppträdandes hjärtan till brädden.
De två akterna avslutas på mäktigt vis, den
första med snöskredet, som viker av vid
kyrkan, där pastor Sang ber för sin sömnlösa
hustru, och där fru Klara Sang somnar in
under larmet och braket och klockklangen
från den skonade kyrkan, är lika skakande som
den andra och sista aktens avslutning: under
de närvarandes segervissa psalmsång reser
sig den lama och vandrar fram mot makens
famn för att där segna död ned efter en
ansträngning över förmåga.
Ar det nödvändigt, att Sang också då skall
II7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
