Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
träffas av hjärtslag med sitt frågande »eller»
på läpparna? Hade det ej varit riktigare, att
han fått leva med sitt »eller» i hjärtat?
Kanske, ty det hade väl varit ännu mera
efter hans läggning, om han med barnslig
förtröstan sagt sig att Gud lovat fru Klara
hälsan i mening av det eviga livets hälsa.
Sang—herr Kåge utstrålade barnatro och
kärlek utan ringaste sötaktighet. Fru Maria
Schildknecht gav som Klara både det
nervösa och det tvivlande och först och främst
den fasta kärleken till maken, som var
hennes livs ankare. De båda barnen Elias—Håkan
Westergren och Rakel—fröken Solveig
Hedengran tvivlade trots sin kärlek till fadern
på undret. Bägge voro äkta, och man erfor
rörelse vid tanken på, hur oväsentliga
Rakels rustika kängor och toalett voro vid sidan
av stormen i hennes hjärta. Att fröken
Hedengran kunde ge ett sådant intryck av
andlig gedigenhet visste jag ej förut.
Prästerna, ypperligt tecknade både av författare och
skådespelare, utgjorde en samling olikartade
och vederhäftiga, icke karikerade typer och
hade ett mellanspel av utomordentlig
ackompanjerande verkan.
Slutligen fick man en högtidlig och
välgörande känsla av vördnad både tör den unga
från de döda uppståndna — man nekade sig
intet i troskraft i denna församling — Ågot
Florvågen—fröken Signe Enwall och för
den gamla fina prästänkan, av vilken fröken
Hilda Borgström gjorde ett litet mästerverk.
I ett stycke som detta är regien en viktig
sak, och Alf Sjöberg fick in en rytm i
handlingen, som bidrog till framgången.
Om de, som klaga på att Dramatiska
teatern ej spelar värdefulla saker, hade infunnit
sig, då Norges store skalds största verk
spelades av utomordentliga skådespelare, ja då
hade stycket gått för fulla hus hundra
gånger, i stället för tre gånger för magra hus;
men det tycks vara svårt att få Stockholms
bildade publik, av vilka klasser den nu än må
bestå, att se på något verkligt allvarligt och
stort.
Ragnar Josephson och Gösta Ekman ha
emellertid under nära tre månader dragit
publik till Vasateatern. Man får nämligen, som
det heter, »tacka herrarna båda två». En
synnerligen begåvad man skrev ett svenskt
skådespel så att en synnerligen begåvad
skådespelare med detta som underlag har kunnat
vecka efter vecka, månad efter månad få dit
för svensk dramatik och särskilt allvarlig
sådan något skygga stockholmare och
stockholmskor. Josephson skriver alldeles utmärkt
bra och allra bäst om Tessin. Gösta Ekman
skriver bra också och är en skådespelare av
högsta klass.
En mycket högtstående engelsk dam, som
under åratal vistats i Stockholm, fullständigt
behärskar svenskan och har sett teater i hela
Europa, anser Gösta Ekman vara den
förnämste nu levande skådespelaren i världen.
Hon tänkte då kanske mera på
rockvaktmäs-taren än på greve Danilo. Säkert är, att
Gösta Ekman som Filip i Ragnar
Josephsons Kanske en diktare gjort ytterligare en
snillrik skapelse, som kommer att
ihågkommas av den nu levande generationen
stockholmska teaterbesökare. Hans Filip var en
konstig men fullt organisk typ, full av
fantasi, av svaghet, av mod, av ironi, av lögn,
en sammansatt, irrationell människa, rädd
men också stark och stolt intill döden.
Innehållet i »Kanske en diktare» tolkas
koncentrerat och klart i de ofta citerade raderna i
Tegnérs hyllningsdikt till sin svärfader:
Det är och blir en annan makt, som styrer
förståndets män och fantasiens martyrer.
I en restaurang, där enskilda rum var en
väsentlig specialitet, är Filip—herr Gösta
Ekman, en halvgammal, litet halvtossig man,
rockvaktmästare. Han är ställets
hackkyck-ling och söker i fantasifulla, på verklighet
blottade historier om sig själv och sina
bragder en fristad för sin kränkta själ. Bland
restauranggästerna förekommer en ung fru—
fröken Karin Carlson och hennes make, den
tvetydige affärsmannen Viding—Gunnar
Olsson. Denne söker övertyga frun om det
lämpliga i att för att reda upp »affärerna» ge sig
åt en rik vivor Kurtz—herr Uno Henning,
med vilken de äta middag på restaurangen.
Då den unga damen gett
restaurangvaktmästaren, som just blivit uppsagd av värden, en
vänlig nick, kom han i sin fantasi att känna
sig som hennes riddare. När det äkta paret vid
fruns avvisande av den erotiskt ekonomiska
transaktionen med vivören råkar i en
ordväxling, som fortsatte i rummet bredvid tamburen,
använder sig frun av mannens revolver — han
hade litet revolvertankar för egen räkning
på grund av sina »affärer» — och skjuter ner
honom. Filip, som sprungit dit vid det
högljudda ordbytet, griper då i sin
överspändhet revolvern och tar på sig brottet. Andra
IIS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
