Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Fot. Atelier Jager
Gösta Ekman som Filip i Kanske en diktare.
akten utspelas hos undersökningsdomaren.
Fru Jane erkänner, men återtager, efter ett
egendomligt polisförhör, bekännelsen, rörd av
Filips offerlust, och bägge låta efter många
sinnrika psykologiska inlägg från
författarens sida Filip få stå som den skyldige och
gå i fängelse. Den vittnande
cigarrförsäl-jerskan, vars torrhet och enfald ypperligt
gåvos av fröken Hjördis Petterson, har ett
dråpligt sätt att svara i östan vad som frågas i
västan, och även samtalet mellan
kommissarien och notarien liksom överhuvudtaget hela
dialogen hade en originalitet och en
naturlighet som man sällan finner. Efter några
år är Filip ute igen. På en liten
parkrestaurang går han omkring och säljer borstar. Nu
är han något åtstramad till det yttre och även
till själen stärkt genom vad han velat och
kunnat göra. Här råkar han Jane
tillsammans med den ihärdige Don Juan Kurtz,
med vilken hon märkvärdigt nog oskyldigt
sällskapar, och under ett samtal, där den
egendomliga situationen belyses med mycken
subtilitet av författaren, som icke är i
ringaste mån tillgjord eller preciös, erbjuder
sig Jane att bli Filips hustru.
Hon älskar honom visserligen ej men är
så djupt rörd av hans offer, att hon försöker
med en fantasirikedom liknande Filips egen
tidigare intala sig, att de två skulle kunna
leva tillsammans. Men tiden i fängelset har
botat Filip från det överspända fantasilivet.
Han inser att det ej skulle kunna gå, han
har blivit så stark att han vill och kan befria
henne ännu en gång, och det sker genom
hans självmord. Författarens mening är, det
vet jag, att hon, då hon säger: »Jag har
dödat honom», anser att hon varit den direkta
om ock ofrivilliga anledningen till hans död.
Nu, men först nu, känner hon, att hon efter
hans död älskar honom. Förut ville hon det,
nu gör hon det. Nu vill hon sona sin skuld
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
