Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
mot den, vars liv hon trasslat till, och påstår
sig ha dödat den självmördade, vari ju
också ligger en viss sanning.
Vissa människor bli enerverade av dylika
psykologiska hårklyverier och hänvisa dels till
katekesen och dels till bibelordet: »Edert tal
skall vara ja ja och nej nej, vad därutöver
är, det är av ondo.» Andra se med rysning,
häpnad och intresse ned i den avgrund, som
människohjärtat utgör. Säkert har
författaren velat säga: »Motiven för våra handlingar
äro ej alltid klara och påtagliga. De kunna
vara omedvetna impulser, tillfälligheter, som
vi ej själva lagt märke till, men som lett oss
in på en väg, där lycka eller fördärv blir
slutpunkten.»
Gösta Ekmans Filip visade den egendomliga
utvecklingen från ömklighet till storhet. Han
skildrade med märklig konst, hur Filip
organiskt växte. Av alla smådragen blev en
enhetlig och levande själ. En lång stund dröjde
det, innan jag såg att det var Gösta
Ekman som spelade, ehuru jag naturligtvis från
början visste att det var han. En ny
människa hade skapats andligen och lekamligen, och
vi fröjdade oss åt att ett »underverk» i alla
fall kunde ske. Jane Viding—fröken Karin
Carlson var också en liten människa som
växte men stod, som hon skulle, i skuggan av
den märklige rockvaktmästaren. Kurtz var
cynisk med något gubbig elegans, brutal och
osympatisk på rätta sättet.
Man påstår, att svenskarna äro ett för
psykologi ointresserat folk. Här fingo vi se
fantasimänniskans ömklighet och storhet och hur
detta vävdes in i handlingens och
verklighetens fasta trådar. Josephson och Ekman
kunde i »Kanske en diktare» väcka vårt intresse
för livets underbara och färgrika vävnad och
dess konsekvens trots allt.
Paul Rochers Hotellrummet på
Blanche-teatern var ett av dessa moderna stycken som
bestå av en massa mer eller mindre
sammanhängande scener. Här fanns det
åtminstone rummets enhet, ty allt skedde i samma
hotellrum.
Ibland tänker man, då man ensam spankulerar
och spekulerar i sitt hotellrum: Vad har skett
här inne? Vad har författats vid skrivbordet?
Vilka växlar ha här oförsiktigt accepterats?
Vilka brev ha i yttersta förtvivlan skrivits?
Vilka äktenskapsbrott ha i oro och vällust
begåtts i den där breda sängen? Med vilken ån-
gest eller förtjusning ha människor av alla
slag och folk gripit efter telefontratten ?
Rocher har utfört den tanken på ett
synnerligen lyckat vis. Vi få det moraliskt
tvivelaktiga men teatraliskt fullt tillåtliga nöjet att
se genom nyckelhålet eller rättare genom hela
väggen. Författaren har den art av franskt
lynne som finnes hos Maupassant och Forain
och har sin lust i att obarmhärtigt blotta
människornas lystnad efter penningar eller efter
sexuell tillfredsställelse, allt med något av
grym glädje över att sådana äro vi. Den
innehåller en satir och ironi, denna pjäs, som
kunna kallas moraliska, om man nödvändigt vill.
Stycket måste i alla fall i berömmande
mening anses äkta franskt. Av de kaleidoskopiskt
växlande scenerna minnes jag med särskild
tillfredsställelse mötet mellan husägaren—herr
Tranberg och det stackars gamla paret—lierr
Sture Baude och fru Concordia Selander. Den
lille landsortskapitalisten meddelar med
anständig melankoli de gamla, att han, sedan
deras son, som nyss avlidit, ej längre kan
hjälpa till med hyran, nödgas avhysa dem från
det gamla hemmet, där särskilt mannen är
så förtjust i att få påta i trädgården, men
erbjuder dem med klädsam suck över den döde
att då och då få promenera i hans egen. Den
flinthårde mannen brot av mot de två av livet
stukade gamla och lät oss känna tillvarons
obarmhärtighet. Det gjorde just så ont i
åskådarnas hjärtan, som Paul Rocher önskade det.
Fru Esther Roeck Hansen lyste flera gånger
under aftonen och gjorde särskilt två figurer
på ett alldeles fulländat vis. Den första var
gatflickan Gaby, som fått upp en yngling, en
novis i Venuskultens mysterier, på
hotellrummet. Hennes kyla och hennes latinska flux
de bouché och ej minst då hon satte sig på
sängen, diskret guppande ett par tag för att
halvt omedvetet undersöka madrassens
konsistens, var på pricken.
I en annan seen var hon en liten vacker
ofördärvad kaféflicka, upptagen på rummet
av en sjökadett—herr Nils Ohlin, som hade
några dunkla funderingar på att gifta sig med
henne utan att veta, vem hon var. Då han
efteråt fick höra, att hon var uppasserska,
kände han giftermålsplanernas outförbarhet, och
lilla Marthe förstod det själv, men hennes
smärta och den unge mannens blygsel och
osäkerhet gåvos av de båda så, att man kom att
tänka på Maupassants motto på en av hans
romaner: L’humble vérité.
I två scener spelade samma personer. Man
i 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
