Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. L a ti r i n
ket. Han var hederlig och trovärdig i sin
juste milieu. Slutligen doktor Houen—Nils
Dahlgren, den som enligt mitt sätt att se hade
rätt! Hur tomma läto ej hans alldeles
riktiga och sanna ord till dessa
förtvivlade människor. Det var ju bara det, att
han verkligen kunde hindra och uppehålla
döden och i lyckliga fall hjälpa människan
till hälsa. Men då fallet är hopplöst och
skendöd eller död inträffar, då gripa de olyckliga
efter det som är över allt förstånd, då blir
ibland också den rationella människan
irrationell, och det är intet att ondgöra sig åt, det
är rent mänskligt. Man förstår dock ej
riktigt en sådan som säger: »Det ligger inget
märkligt i att en död uppstår.» Ej ens
sådana, som säga: »I Palestina uppstodo både
Lasarus och andra på Jesu tid, men
nuförtiden sker det ej», kan man begripa. Hur
Björnstjerne Björnson stod till undret i
»Över förmåga», det är klart, men hör Kaj
Munk till dem som säga: »Johannes Borgen
uppväckte Inger, icke en skendöd utan en
riktigt död?» Eller hör han till dem som säga:
»Johannes Borgen själv påstår, att hon var
död, och doktor Houen är så torr och
snusförnuftig, att jag ej vill tro honom» ? Eller
säger författaren: »Det är min hemlighet
vad jag tror» ? Själv tror jag, att Inger
Borgen var skendöd.
Vi som går köksvägen är dramatiserad
efter Sigrid Boos norska roman med samma
namn. Jag har ej läst romanen, som påstås
vara utmärkt, och har ej heller sett filmen,
som lär vara bättre än skådespelet. Romanen
har gått i nära hundratusen exemplar, och
skådespelet har uppförts hela hösten på Södra
teatern.
Det finnes planscher av hästar, där djuret
är avbildat med alla tänkbara fel. De äro
utförda i undervisningssyfte. Samma
pedagogiska syfte kan uppfyllas genom att åse »Vi
som går köksvägen». Fjollig,
osammanhängande handling och allt oäkta från början
till slut. En flicka ur en god familj tar utan
att kunna något annat än skolkursen i ett
läroverk plats som hembiträde dels för att
visa att hon kan något, dels för att vinna ett
vad. Hon tar först plats i en slarvfamilj och
sedan hos ett hyggligt förmöget herrskap på
landet. Här blir hon förlovad med
chauffören, som visar sig vara en bildad ung man,
yilken skaffar sig pengar till sina studier
genom denna blygsamma anställning. Det ro-
ligaste skulle visst vara hennes anrättning av
äggröra. Utan att se ner i pannan och utan
att se på vilka burkar och flaskor hon
håller i handen, häller hon ut ett halvt kilo salt,
som bättre skulle behövts i själva pjäsen,
men som, använt på detta abnorma sätt, gav
såväl den manliga som den kvinnliga delen
i salongen den överlägsenhetskänsla av att
sitta inne med rikare erfarenhet, som är en
så viktig anledning till teaternjutning.
Dagmar Ebbesen som kokerska hade något äkta,
det enda äkta i pjäsen, som eljest var falsk
som en spelmark. Lustigt var det också att
se på den snaskiga fula fyllkajan, som var
hustrun i andra aktens fylleristfamilj,
dälden unga damen-jungfrun hällt en
viskv-eller konjaksbutelj i soppskålen och därmed
vunnit en viss kulinarisk seger — soppor äro
svåra att få bra. Det var kostligt att veta,
att denna fru i naturtillståndet var den
ovanligt begåvade och vackra fröken Kathie
Rolfsen. Hon var belägg på det voltaireska
ordet: »Sätt en kvinna under en pump, få
vi se hur hon är!»
Stycket träffade emellertid fullkomligt den
stora svenska allmänhetens smak.
Om I de bästa familjer av Hart och
Braddel i lika hög grad träffar den
amerikanska publikens smak, vore U. S. A. att
beklaga ännu mera, ty stycket hade samma
fånighet men därtill en bel del råhet i känslan,
som Södra teaterns dundersuccé saknade. Den
amerikanska pjäsen gavs på Gösta Ekmans
folkteater. I en familj — om den var god
lämnas därhän — inlämnas en korg med ett
lindebarn under förhoppning att pappa skall
taga hand om barnet. Alla herrarna, gifta
som ogifta, äldre som yngre, bli litet oroliga,
och till och med den av Valdemar Dalquist
ypperligt och med komisk högtidlighet
spelade betjänten verkar något ångestfull. Ett
par tonfall av Tollie Zellman och Lilli
Zied-ner voro oaser i öknen. Tyvärr var den
senare tanten icke barnets mamma, som man
hade hoppats, utan en stollig liten ful,
ovidkommande flicka, som inkommer en minut
före ridåfallet, var modern. Samtidigt hjälps
gamle farfar ned från övre våningen och
visar sig vara fadern. Unge omkring
sjuttonårige Hans Ekman debuterade som eventuell
pappa. Han såg trevlig ut, men det var för
tidigt.
På Konserthusteatern, lilla salen —
pjäsen var intim — spelade Bruniusturnén i
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
