Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
Stockholm. Man såg med tacksamhet och ej
alldeles utan rörelse den älskvärda familjen,
som gjort ett så stort och viktigt inlägg i
svensk teaterhistoria. Familjen var en
passande och särskilt lämplig pjäs för herrskapet
Brunius’ turné. Den ger ett stycke engelskt
och allmänmänskligt liv, men författaren
John van Druten har ej lyckats få in den
intensitet i stycket, som han nådde i sitt
skådespel »18 år», där Palle Brunius utförde
en frisk och naturlig gosse på ett sätt som
man ej ofta får se maken till. Far ocn mor,
son och dotter voro med i stycket och i
verkligheten. Man hoppas, att det är lika bra
samspel i verkligheten som på scenen, och även
att i verkligheten barnen icke ha den andliga
centrifugallust från hemmet som Ralph och
Pamela hade på scenen.
»Hemmet är en smutsvrå», säger Buddha,
förmodligen menande, att man för sin själs
skull sitter sundare på en blåsig, isig
bergstopp på Himalaya än i ett litet hus vid
Ganges. Husen skola byggas så att hem- och
familjekänslan motarbetas, säger också Le
Cor-busier under jubel av många tanklösa. Men
låt vara att det vore sant att, som Strindberg
säger, familjen är en uppfinning av
överklassen för att skydda ynglet, kråkan i all sin
enkelhet begagnar sig också av hemmet. I min
tro är emellertid fars, mors och barnens
samhörighetskänsla av ett visst värde. Man blir
ledsen, om barnen ej alls trivas hemma,
hemmet må vara rikt eller fattigt. Och både
pappa och mamma erfara en viss, som det
förefaller mig, naturlig oro, då det visar sig
att dottern, som här i pjäsen, har ett
förhållande till en gift man, låt vara med en,
som här, mycket sjuk fru. Väl förstår man,
att då de efter den sjuka fruns död gifte sig,
mannen—Gösta Cederlund skulle undra på
vad deras barn skola taga sig för i erotiskt
avseende, såvida den sexuella utvecklingen
skulle gå lika fort framåt som allt annat.
Jag tyckte att mamman—fru Pauline
Brunius lät så varmt och vänligt bedjande i
rösten, då hon önskade att hennes trevlige
son Ralph skulle stanna hemma någon gång,
att jag själv skulle velat stanna hemma hos
henne och dricka visky och vatten med
hennes trevlige make. Dottern
Pamela—Anne-Marie Brunius hade utom sina förtjänster
det felet att vara för vidjemager. Lyckliga
fel, sucka många både herrar och damer.
Fröken Vieweg spelade Ralphs hustru. Man
förstod, då man såg henne — och det var en
stor förtjänst hos skådespelerskan —, att
skilsmässan är en nödvändig institution. En
ytterligare vinst för ens erfarenhet var, att
fru Emma Meissner visade sig vara en av
de raraste tanter som någonsin förekommit
på scenen — och kanske också i verkligheten.
Domaredansen av Erik Lindorm gavs på
Ekmans folkteater. Den var för det första en
sällsynt rolig dans, d. v. s. inte att dansa med
själv i, men att se på. Där dansades efter en
hård färla, där bestods en kvickhet mycket
över det vanliga måttet. Erik Lindorm kan
ibland klampa i litet väl hårt, och om jag ej
skulle avsky det simpla ordet »klyscha», som
särskilt i tryck och i all synnerhet från
scenen gör sig så ohyggligt, skulle jag vilja
säga, att en och annan sådan halkar över
rampen. Men oftast träffande och nästan
alltid roligt är det skämt som den lödige och
äkta skalden kommer med både i pressen och
på scenen. Roligheterna och elakheterna
ransoneras ej utan flöda som
silversnapsbrunnar-na på den gamla goda tidens stockholmska
smörgåsbord. Jaja, man får dock icke
glömma Karl-Gerhards inventiösa, välpolerade
moderna likörbord.
»Domaredansen» är en sinnrik parallell till
»Guds gröna ängar», och då dalmasen—herr
Olof Widgren förträffligt läser upp den
kärnfulla prologen mot en bakgrund av ett
dalmålnings-Sverige med Stockholms
stadshustorn dekorativt insatt — de alldeles ypperliga
dekorationerna voro av Georg Magnusson —
kom man in i den rätta stämningen, som
understöddes av en dalmaskvartett, liksom
Wiggerskvartetten i »Ängarna» inramande
scenerna. Masarna kommo med skarpt
träffande omredigerade gamla svenska sånger, och
man kände att vi fått en av ett ganska genialt
svenskt manfolk gjord revy, som därtill hade
fått en utmärkt regi av Per-Axel Branner.
Hugo Björnes skildring av Gud liknade
säkert honom som tog emot Karlfeldts Elias vid
»rättfärdighetens ting», och skådespelarens
rena typ och ädelt klingande röst var här
utmärkt på sin plats.
Murarförbistringen vid Babels torn fick en
klar belysning genom Murarens—Carl Ströms
roliga dialog med Käringen—Tollie Zellman.
Här var Erik Lindorm riktigt i sitt ässe, då
han fick låta denna murarkäring tala det
sunda ekonomiska och samhälleliga förstånd
som anses, då det gäller arbetarhustrur, och
troligen med fog, finnas på deras sida. Den,
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
