Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur Eino Leinos balladsamling Helkavirsiä I. Två svenska tolkningar av Arvid Mörne - I. Ylermi - II. Trälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur Eino L e i n o s Helkavirsiä I
på en stugbänk — kall och vitnad,
talte: »nytt ett viv jag vinner,
mera dugligt än det förra.»
Ylermi, den stolte bonden,
lät sin hingst i sporrsträck löpa,
trängde in i helgedomen,
hädade vid Herrans altar:
»Här är mannen, född att färdas
utan sorger, utan minnen,
stormen lik sin väg tillända.»
Talte väggens sten, den stumma.
Brokig bild i altarskåpet
stod i gyllne ljus och malde:
»Snart skall en förlust du sörja,
när din son av vanvett brytes.»
Ylermi, den stolte bonden,
slungade sitt spjut i golvet,
bortred över vida moar,
såg sin son i vanvett vanka,
löste bilan, som vid bältet
hang, och nästa stund till marken
stöp för fadershanden sonen.
Dråparen lät upp sin stämma
— skarpa rösten, vild, förfärlig —,
skrek: »en annan son jag avlar,
mera än den förre duglig.»
Ylermi, den stolte bonden,
flög i sträck för lösa tyglar
genom fönstret in i kyrkan.
Hingsten fnyste eld ur nosen,
ögonen i flammor brunno,
men i bondens blick en vådeld
tändes, där han stod i sadeln:
»Här är mannen av det släktet,
som ej tigger nåd av någon.
Järn han är, av järn hans kärlek.»
Mullrade en röst i molnen:
»Snart ock du om misskund tigger,
när till Tuonis land du hinner.»
Golvet under hingstens hovar
vek med ens och blixten blänkte.
Ylermi i ljungeldsljuset
grep sin glav, av blod begjuten,
skilde handskbeklädda handen
med ett enda hugg från armen,
slängde den i tempelväggen,
talade i trots till himlen:
»Förr må denna kyrka ramla
än min handske skils från stenen.
Förr må dessa murar grusas
än mitt finger uppger greppet.
Förr en annan tid må randas,
mer än denna hård att pröva,
då för döden ingen bugar,
ingen till hans skuggland kryper.»
Sporrade sin hingst. I flammors
fladder sken den gyllne hjälmen.
Ännu är handsken i stenen.
II.
TRÅLEN
Bonden Pirka, båld att skåda
med sin skinnbrämsprydda mössa,
tog till orda och befallde:
»Upp att rusta! Upp till härfärd!
Nu den nya snön är kommen,
ty begivom oss till Lappland,
lappens byar att beskatta!»
Drog i härnad Lapplandsföljet,
målande i blodrött drivan,
mejande med svärdet männen,
skändande var skyddslös kvinna.
Nu i moln av rök låg Lappland
stumt, och blott en ömklig barngråt
ljöd vid någon kallnad äril,
och på fjällens öde vidder
ströko herrelösa hundar.
Pirka förde hem som frilla
en trälinna.
Tiden framskred.
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
