Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om patografiska studier ur psykiaterns synpunkt. Av Viktor Wigert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om fiatografiska studier
ur psykiaterns synpunkt
Av Viktor Wigert
JN P ATÖ GRAFISK STUDIE —
en historisk människoskildring, som tar
sikte på psykopatologiska drag hos
objektet —- väcker lätt en flammande
opposition, och en psykiater, som talar om
pato-grafier, gör därför klokt att ställa sig i
försvarsposition.
Varför? Varför måste just han inta en
en garde-ställning, när han med sina
vetenskapliga hjälpmedel ger sig ut på
personhistoriens marker ? En annan läkare
behöver det icke. Kirurgen, som diskuterar
Gustav den tredjes banesår, medicinaren,
som analyserar Napoleon den I :s
mag-kräfta, ackuschören, som tolkar Agnès
Sorels död i barnsäng, anatomen, som drar
sina slutsatser av mumiefynden angående
faraonernas sjukdomar — alla dessa
kunna gå obeväpnade ut på arenan. Man
kommer att lyssna till dem eller man kommer
att uttråkad vända sig ifrån dem — ingen
av dem riskerar dock att bliva utvisad
under visslingar och glåpord. Men det gör
psykiatern.
Varför? Säkerligen därför att han vid
blottandet av psykopatologiska drag hos
historiens, konstens eller litteraturens
heroer rör vid för de flesta människor starkt
affektbetonade komplexer. Med saklig
objektivitet skulle världen åhöra en
läkares utläggning om Heines ryggmärgssjuk-
dom och dess eventuella inflytande på
hans liv och diktning, medan den psykiater,
som tror sig hos Goethe återfinna drag av
den cyclothymi, som behärskade hans
moder, måste vara beredd på en opposition,
så lidelsemättad, att den knappast står i
proportion till realfrågan om hans
uppfattning är riktig eller icke.
Det är intet tvivel att vi här stå inför
ett uttryck av en mera generell företeelse,
nämligen människans benägenhet att ge de
psykiska sjukdomarna en särställning i
förhållande till andra sjukdomar, en
sentida rest av forna tiders oförmåga att se
de patologiska psykiska fenomenen som
sjukliga företeelser i verklig mening, ett
kvardröjande av dessa tiders syn på dylika
företeelser som synd, skam och vanära, i
varje fall som något löjligt och
förnedrande. Läkaren vet, att detta
betraktelsesätt dröjer kvar även på mycket upplyst
håll. För den, som i sitt väsens djup ännu
icke kunnat tillägna sig en biologisk syn
på de psykiska sjukdomsföreteelserna, som
icke kan ställa dem i paritet med t. ex.
njursjukdomar och ryggmärgslidanden,
utan som ännu anser, att de i någon mån
stämpla den därav drabbade med löje eller
vanära, är det naturligt, att ett påvisande
av psykopatologiska processer hos en
betydande personlighet -—• de obetydliga
Föredrag vid gemensamt möte av internationella kongressen för psykologi och
skandinaviska kongressen för psykiatri i Köpenhamn, augusti 1932.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
