Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om patografiska studier ur psykiaterns synpunkt. Av Viktor Wigert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O vt patografiska studier
bli väl sällan föremål för patografisk
forskning — skall te sig som ett försök
till förringande, till smutskastning. Hans
känsloutbrott är förklarligt och — från
hans egna utgångspunkter — välmotiverat.
Jag är icke ens säker på att
fackpsykiatrien i sina mera perifera former fullt
frigjort sig från detta primitiva
betraktelsesätt. Det är svårt att på annat sätt tolka
det förhållandet, att man sett psykiatrien
under stormiga tider kasta sig in i de
politiska striderna och — ibland under
massans jubel — slunga psykiatriska
diagnoser i ansiktet på sina motståndare, som om
dessa diagnoser vore stinkbomber.
Den primitiva uppfattningen om den
psykiska sjukdomen såsom i och för sig
skamlig och förklenande håller den
upplysta världen på att arbeta sig ifrån. Den
kan med vårt nuvarande vetande på detta
område icke med förnuftsskäl försvaras.
Men då man måste överge denna
position skapar man sig gärna strax en annan.
Man utgår från ett antagande att de
psykopatologiska företeelserna måste innebära
en försvagning av individens
prestationsförmåga, att de måste vara
minus-företeelser, som endast kunna inverka
förringande på verket. Om den eller den
psykopatologiska funktionen kan påvisas
verkligen ha haft något inflytande på
uppkomsten av ett historiskt betydelsefullt
handlande, på konceptionen av ett
konstverk eller av ett litterärt verk, så menar
man, att detta måste innebära en reduktion
av handlingens eller konstverkets värde.
Den psykiatriska analysen får då strax åter
en förklenande karaktär, denna gång icke
för människan, men för verket. Men då
den historiska handlingen hör till de
beundrade, då konstverket är genialt eller
kanske endast helt enkelt gott och
uppskattat, måste den psykiatriska analysen
även denna gång te sig som ett oberättigat
försök till förklenande av något värdefullt
och bör — förutsatt att resonemanget är
riktigt — avvisas, och det helst med
mycket temperament.
Men resonemanget är icke riktigt.
Förvisso är den psykiska sjukdomen
oftast förstörande, oftast ägnad att
reducera värdet av vad den sjuke presterar,
men generell giltighet har icke denna sats.
Hur ofta har världen icke sett bevis på
motsatsen, hur ofta ha icke de genialaste
skapelser sina rötter i psykopatologiska
företeelser ? Det är den patografiska
litteraturens stora förtjänst att ha ådagalagt
detta. Den maniska sinneslyftningen, den
melankoliska ruelsen, den schizoida
viljestyrkan och förmågan till nykonceptioner,
den narkotiska fantasien äro några
exempel på psykiska egenskaper, som förvisso
äro sjukliga, men icke desto mindre kunna
vara ovillkorliga förutsättningar för det
sedermera beundrade handlandet eller
skapandet. I en abnorm situation är det ofta
det abnorma psyket som ger den
värdefullaste reaktionen. Här är icke platsen att
gå in på den intrikata frågan om
sambandet mellan geniet och den psykiska ohälsan,
som först framlades av Moreau de Tours
och som drevs till sin ytterlighet av
Lom-broso. Det är här nog att erinra om —
vad väl ingen bestrider — att ett dylikt
samband i vissa fall existerar.
Men om de psykopatologiska fenomenen
kunna å ena sidan verka destruktivt och
leda till absurditeter, å andra sidan vara
den befruktande förutsättningen för de
värdefullaste prestationer, så är det också
klart, att de kunna ingripa i hela registret
av mänskliga handlingar, som ligger mellan
absurditeten och genialiteten.
Handlingens, prestationens uppskattning, dess
politiska, kulturella eller estetiska
värdesättning måste ske för sig och avkopplas
från frågan om dess eventuella
psykopatologiska betingelser.
Gör man detta fullt klart för sig, så
böra de emotionellt burna komplexer, vilka
så lätt mobiliseras, då psykiatrien griper sig
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
