Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om patografiska studier ur psykiaterns synpunkt. Av Viktor Wigert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vik tor
Wigert
an med historiska företeelser, upplösa sig
och dunsta bort. Man bör kunna mötas på
ett rent intellektuellt plan och diskutera
händelsernas eventuella psykopatologiska
kausalitet lika lidelsefritt som man
diskuterar deras determinerande av andra
faktorer.
Det icke så ovanliga missförståndet att
påvisandet av psykopatologiska drag hos en
personlighet eller i konceptionen av en
handling innebär en nedvärdering av det
bedömda objektet har från många
patogra-fers sida lett till det kravet på en
pato-grafi, att den icke skall värdera alls, att
den skall sträva efter den fullständiga
objektiviteten, i den mån en sådan är
möjlig. Lange-Eichbaum t. ex., som dock
fordrar att patografens värdeomdömen skola
komma till uttryck, kräver, att detta skall
begränsas till ett särskilt kapitel, »i vilket
patografen kan öppet avreagera sin
affekti-vitet, utan att den tränger sig in överallt,
hemligt förfalskande».
Den moderna historiefilosofien har
emellertid för länge sedan uppvisat orimligheten
i kravet på den absoluta objektiviteten.
Värderingsfri historisk objektivitet är —
för att tala med en svensk forskare
(Landquist) — en pseudoidé, en tanke som icke
låter sig uttänkas. Redan urvalet av de
fakta, som meddelas i en personhistorisk
skildring, innebär en värdering. Man måste
välja ut somligt som betydelsefullt och
lämna somligt utanför. En historisk
skildring, som sökte att återgiva alla detaljer
utan sovring, skulle förirra sig i det
oändliga, skulle bliva en orimlighet. Och redan
detta urval ur händelsernas mångfald
innebär just en värdering av dem. Härtill
kommer, att de språkliga symboler, i vilka vi
måste uttrycka fakta, alla äro mer eller
mindre värdebetonade.
En värderingsfri människoskildring är
lika omöjlig för psykiatern som för vilken
annan människa som helst.
Men vi kunna värdera ur olika synpunk-
ter och den primära värdering, som
patografen har att utföra, avser något helt
annat än den, som historikern har att göra.
Patografen är läkare; han står inför det
tillgängliga historiska materialet på samma
sätt som inför en patient, som han skall
undersöka och ur vilkens på detaljer
överflödande levnadsskildring han plockar fram
enstaka bitar, av vilka många synas honom,
men kanske blott honom, väsentliga. Med
hjälp av denna värdering får han
tilläventyrs fram ett material, som formar sig till
en bild, som är honom känd från
psykopatologien. Denna ger honom anvisning om
åt vad håll han vidare bör söka, och i
massan av oväsentligheter finner han nya drag,
som komplettera hans bild. Och när denna
bild når tillräcklig fullständighet, tillåter
den honom slutligen att i det mentala
skeende, som han analyserar, se de
psykopatologiska mekanismernas lagbundna spel.
Heinrich Rickert, som ingående sysslat
med historiens ställning till de andra
vetenskaperna, skilde mellan
naturvetenskaperna, dit han även räknade psykologien, för
vilka det karakteristiska är att de ur
enskildheterna söka allmänna lagar, och de
historiska vetenskaperna, som i motsats
mot dem avse att återge det individuella
fallet. »Der Historiker will die
Vergangen-heit uns wieder vergegenwärtigen und dies
kann er nur dadurch tun dass er uns
ermög-licht, das einmalige Geschehen in seinem
in-dividuellen Verlauf gewissermassen
nach-zuerleben.» Rickert nämner icke läkaren,
icke medicinen. Men den intar dock en
mellanställning i förhållande till de båda
vetenskapsgrupperna, ty även om den,
liksom naturvetenskaperna i övrigt, söker
efter de allmänna lagarna, så är dock det
individuella fallet, den individuella
situationen och dess förstående det väsentliga
för läkaren. När läkaren står inför ett
individuellt historiskt skeende så står han,
grovt principiellt sett, icke annorlunda, än
när han står inför sin patient. Kännedomen
1 54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
