Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om patografiska studier ur psykiaterns synpunkt. Av Viktor Wigert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om p a t o g r a
materialiserande äro företeelser, som hos
medeltidsmänniskan hade en helt annan
och långt mindre allvarlig patologisk
betydelse än hos nutidsmänniskan, ja, det
kan ifrågasättas om sådana fenomen hade
någon patologisk betydelse alls, om de icke
rent av voro ett naturligt uttryck för den
religiösa spänningen. Den, som ser Jeanne
d’Arc och den heliga Birgitta som
hallu-cinanter i vår tids mening och därför gör
dem till schizophrena eller paranoida,
måste fara vilse, lika väl som den, vilken i
häxväsendets mysterier endast ser
motsvarigheter till våra dagars psykiatriska
anstaltsfenomen.
Men därmed uppstår också det kravet
på patografen att hans arbete sker under
en intim känning med den tids
kulturhistoria, i vilken hans objekt levat.
Där-förutan lär det icke lyckas honom att passa
in objektet i dess samtid, och detta är en
nödvändig förutsättning för att den
själsliga bilden skall kunna rätt bedömas.
En historiskt dokumenterad och
psyko-patologiskt belyst totalbild av människan,
sedd i hennes naturliga omgivning, är
således den ideala fordran på patografien,
den till vilken man väl sällan kan nå upp.
Ty även om genom samarbete mellan
spe-cialhistoriskt och psykopatologiskt skolade
personer en tillräckligt vidsynt och
tillräckligt kritisk överblick över ämnet kan
erhållas också i de fall, där
psykopatologens historiska insikter icke äro tillfyllest,
så står det alltid kvar, att det historiska
materialet icke kan ge en droppe mer än
vad källorna bjuda. Och ju torrare
materialet är, ju mera det består av enstaka
fakta, desto mångtydigare blir bilden ur
patologens synpunkt, desto osäkrare de
slutsatser som han kan draga. Av enstaka
handlingar, av enstaka karaktärsdrag
kunna vi icke sammansätta en bild, som
tillåter en inblick i de själsliga förloppen.
Inför materialets ofullständighet måste
psykopatologien göra halt. Till förståelsen
av Nebukadnesar och av kung Saul kan
den icke lämna några värdefulla bidrag.
Det vill synas som om det syndats
ganska mycket i detta avseende av många
pa-tografer. Av enstaka händelser, av enstaka
handlingar drar man slutsatser, vilkas
karaktär av antaganden klart framgår därav,
att andra personer dra helt andra
slutsatser. Men även om det från
psykopatologiskt håll felats mycket, så synes det som
om den på detta område icke sakkunnige
skulle ha särskilt lätt därför.
Benägenheten att betrakta den enstaka handlingen
som i och för sig »vansinnig» träffar
man ofta nog hos fackhistoriker av olika
slag. Det irrationella får ofta bli
identiskt med det sjuka. Men handlingen är
aldrig frisk eller sjuk; dessa begrepp
kunna endast hänföras till människan som
utför dem. En värdefull, en klok, ja en
genial handling kan vara uttryck för ett
psykopatologiskt påverkat andligt skeende,
en dumhet, en klumpighet eller en
omdö-meslöshet kan vara alster av ett normalt
psyke. Vi måste skilja på sjukdomen och
och dårskaperna. De senare äro
allmänmänskliga — dårskaper göra vi alla.
Jag skall här endast i största korthet
vidröra en annan punkt i den historiska
forskningen, där den biologiska
psykiatriens ledning är nödvändig och där
historikern lämnad utan densamma ständigt är
utsatt för risken att göra misstag. Det är
när han rör vid ärftligheten. Här behöva
historiens hittills givna resultat
underkastas en grundlig revision utifrån våra
nya kunskaper om ärftlighetslagarna.
Intuitivt och lekmannamässigt kan
samspelet mellan ärftlighet och miljöpåverkan
icke klarläggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
