Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Det livgivande ordet. Av R. R. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R. R. E k l ti n d.
tiska varelser äro fångar, de ha sitt tvång
och sin obönhörliga lag. Det är någon
utanför som dirigerar.
Oväntat, liksom om en skymmande
förlåt plötsligt dragits åt sidan, upplyses
detta virrvarr av köttiga lemmar och
rov-giriga gap. En ström av klart milt ljus
genomtränger dunklet. Det är som en
uppenbarelse, stilla skridande genom
avgrunden. Fångarmen släpper sitt byte,
bottnens blötdjur tyckas hålla andan. I
det milda rena ljuset ha de förvridna
kropparna hejdats för ett ögonblick,
medvetna om sin vederstygglighet, och ett
rop av smärta genomfar deras värld: det
är icke detta vi borde vara.
*
C. A. Ehrensvärd, ödesmärkte
hyper-boré, fåvitske som tror dig kunna rymma
undan dig själv. Du vill fullheten,
mognaden, det beständiga, ditt öga plågas och
irrar här uppe, och fylld av het längtan
drar du till Södern. Vid friska klara
källor lapar du vederkvickelse, men knappt
liar du rest dig innan Nordens kramp åter
rycker i dig. Du är landstrykaren som vill
komma hem och finna ro. Oupphörligt
tror du dig ha hittat vad du söker, och
oupphörligt måste du åter bryta upp. Det
gyllne ljuset över fullgånget hela nejder
och människor och verk kan ej bliva ditt,
ty alltför stor är den anpart Nordens hets
och mjältsjuka har i dig. Du är full av
leda och hänförelse, av oreda och klarhet,
av förakt och kärlek. Blixtlika
ljusströmmar och ansatser, som icke fullföljas, gå
genom dig. Du hör oss till.
*
Thomas a Kempis i en utgåva från
»upplysningstiden»!
Jag ser en petitmaitre i knäbyxor och
lösvador bugande och handkyssande
lämna madames aftoncercle, kringvärvd av
bifallet efter en avslutande pikant anekdot.
Ännu på tröskeln vänder han sig leende
och med en stor gest mot sällskapet, men
knappt har dörren slutits efter honom
innan en grimas förstör de välordnade
an-letsdragen. Han vandrar frånvarande och
liksom tyngd av en börda till sitt sovrum;
i förbifarten griper han någonting från ett
bord — det är just denna bok i mörkt
glänsande skinnband med gyllene
monogram mitt på pärmen. Mest lik en uttröttad
färdman kommer den städse livaktige
fram till sitt rum och sjunker ned i en
fåtölj. Han bläddrar och läser; hans ansikte
skulle icke nu göra sig i det moquanta
sällskapet. »Så ofta jag varit bland människor
har jag gått från dem mindre människa.»
Han har nu en hemlig vilostund, liksom
vid en sakta porlande källa eller i en munks
cell, och nästan skamsen känner han sig
törsta efter hjärtats enfald och ro. Men
han vet att bakom några väggar fortgår
det skådespel han agerar med i. Dess
nar-coticum har gått honom i blodet, och i
morgon skall han åter klyftig, utmanande
och gäckande spela sin invanda roll.
*
Som andningen mot en ruta är du,
Silvio Pellico, som den upproriskt heta
och tungsint trånadsfyllda andningen mot
en ruta den du ej förmår öppna. I den
tunna hinna, som lik en farande sky födes
på glaset under din andedräkt, ritar du, i
trots och förtvivlan, med dårens slöa
itere-ring och gripen av aningen om
ödmjukhetens kraft, hårda eller trevande ord.
Medan du vänder dig om förflyktigas din
skrift, men du andas på nytt fram ditt
förgängliga pergament, ty detta är det
enda som kan giva dig lisa. När du så en
dag åter står inför virrvarret av till
hälften utplånade streck på din ruta märker
du förundrad att några bokstäver stå
kvar som ett tydbart ord i en palimpsest.
Och fylld av tacksam glädje stavar du:
Gud.
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0186.html
