Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Selma Lagerlöfs Dagbok. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selma L a g e r I ö f s Dagbok
och Stockholm i en tredjeklasskupé, där det
luktar brännvin och fotsvett, och där
ingenting annat händer, än att man går ut i Laxå
och äter middag och sedan får besök av en
främmande student, som slår upp sin
språklåda för bror Daniel och syster Selma, får
diktens luft över sig, änskönt författarinnan
brukar de enklaste ord om de enklaste ting.
Författarinnan har liksom drivit
konstlöshetens konst till det yttersta. Hemligheten kan
ligga i ett tonfall, en parentetisk anmärkning,
som slår en brygga över till diktens värld.
Det kräves gehör för dylika tonfall. De äro
icke uppfattbara för alla. Och det skulle icke
förvåna, om både en och annan läsare i detta
enkla tyg, av vilket drömmar dock gjordes,
såge kejsarens nya kläder. Men för dem, som
ha gehöret, blir den medvetet valhänta,
tafatta och barnsliga framställningen nära
nog ett musikstycke, en prosaisk realism i
släkt med romantiken i Schumanns
Kinder-scenen.
Selma Ottilia Lovisa Lagerlöfs dagbok, som
hon fick i julklapp av Elin Laurell och
fyllde med text i förmaket, barnkammaren och
sängkammaren hos morbror Oriel och moster
Georgina, Klara Strandgata nr 7, medan
gamla Ulla Myhrmans nattlampa brann och
brandvakten i Sancta Clara tutade timmarna,
är icke dagbok i den meningen, att den är
skriven av fjortonåringen själv. Det är icke
barnet utan författarinnan som talar och
skriver. Men säkert har författarinnan
kommit flickan närmare än flickan skulle kunnat
komma sig själv. Det är denna intuitiva,
retrospektiva och introspektiva psykologiska
genialitet som ger charmen och den tysta,
försynta storheten åt Selma Lagerlöfs
dagboksanteckningar.
Författarinnan, som av en intervjuare
tillfrågades vem som fört pennan — 14-åringen
eller 74-åringen, förnekade icke bokens i viss
mån diktade karaktär. Men hon berättade i
detta sammanhang en historia om en
amerikansk studiekommission för
undervisningsfrågor, som lät stenografer uppteckna allt, som
befanns intresseväckande och beaktansvärt.
När man sedan gick igenom det stenografiskt
samlade materialet, blev man genast på det
klara med, att det måste omarbetas för att
trognare spegla verkligheten och fylla sitt
ändamål. Ty verkligheten kan aldrig utan
förvandling återge sig själv som reproduktion.
Det fordras en ordnande och komponerande
fantasi. Och med denna analogi har Selma
Lagerlöf både principiellt och reellt förklarat
sin hållning till dagboken.
Det är knappast de yttre händelserna som
ge dessa memoarer deras värde. Det
Stockholm, som möter den förväntningsfulla unga
Selma, förefaller ganska ledsamt och
intetsägande. Det är i övergången mellan Carl XV :s
och Oscar II :s epok. Den rojalistiska
nyfikenheten står i förgrunden. Selma Lagerlöf
får se den svarta sorgeståten efter Carl XV
i frimurarsalen på Blasieholmen, hon får
defilera med strömmen förbi prins Augusts lit
de parade på slottet, hon befinner sig bland
skådelystna Petterssonskor i folkträngseln
kring hans begravningståg. Däremot fick hon
och faster Lovisa från Mårbacka ingenting
se av kungakröningsståten vid Oscar II :s
kröning, vilket tydligen var värst för
fastern, som kostat på sig en järnvägsbiljett, en
sommarkappa och en vit hatt.
Det finns m. a. o. ingenting sensationellt i
denna dagbok, så när som på en enda sak.
Och det är berättelsen om Selmas, de små
kusinernas och jungfrurnas besök hos
vakt-mästarfrun på Karolinska institutet, som bland
platsens sevärdheter under tysthetslöfte även
visar dem »Långa Lapskans» skelett på
vinden och självspillingarna i likkällaren. Det
låter som en saga om en saga, obegriplig
och hemsk. Författarinnan beskriver dessa
syner och scener med en nästan anatomisk
kyla och känslolöshet. Men reaktionen
kommer efteråt. En kall och mörk pust av det
onda och olyckorna i världen har satt
flick-fantasiens nervnät i dallring. Aldrig
någonsin skulle den, som sett detta — så föreställde
hon sig det själv — kunna bli glad mer, leka,
skratta och gå på teatern och aldrig mer bli
sådan, som då hon gick hemifrån. Det är
kanske icke alltför vågat, att ur dessa intryck
härleda något av den sociala medkänslan i »
Selma Lagerlöfs diktning. Här kommer man
nämligen in på något, som trots torftigheten
av yttre upplevelser gör dagboken till ett
intressant psykologiskt aktstycke. Det är den
inre kris, som flickan genomgår under dessa
relativt händelselösa månader och i vilken
man redan kan spåra den blivande
författarinnan.
Onekligen har Selma Lagerlöfs livsvänliga
diktning i likhet med H. C. Andersens
sprungit ur ensamhetskänslan och utbölingskänslan
i tillvaron. Fjortonåringen har en ständig
förnimmelse av att stå utanför. Hon är inte
meddelsam, lättspråkig och livlig som andra
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
