Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En känslotänkare. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
liska hälsa. Man skulle kunna kalla den en
andlig friskgymnastik, som man borde
företaga sig morgnar och aftnar och även ibland
dessemellan. Möller har vistats länge i
Tyskland som sjukgymnast och behandlat, som
han själv säger i sin bok, junkrar både av
den sort som Simplicissimus avbildar och
av den art som är ett uttryck för den allra
finaste både kroppsliga och själsliga
utbildning. Möller har i Tyskland »upplevat»
Goethe. Att full av vördnad söka intränga i
en verkligt stor och vis personlighet, är till
båtnad för ens inre utveckling. Det är
nyttigt att kunna något riktigt bra och att bada
sitt hjärta i Goethes vidsynta humanitet och
förstå något av hans relativitètskänsla. Han
må vara som vissa säga otidsenlig, en nyttig
och hälsobringande kur blir det att lära
känna honom.
Känslan för helgd och pietet både då det
gäller natur och kultur, det är något som
man ej kan skaffa sig, det är en dyrbar skänk,
med vilken några, bland andra Axel Möller,
begåvats.
Ligger det ej en berättigad kritik från
naturens sida i författarens ord: »Om
människan skulle dö ut — vad jag tycker att hela
den övriga skapelsen skulle dra en
befrielsens suck! Kulturens välsignelse är ju
endast från mänsklig synpunkt ett axiom. Inte
har den övriga skapelsen som sådan skäl att
vara tacksam för att några rovdjursarter —
som inte tjäna människans intresse eller just
därför att deras decimerande är i människans
intresse — av kulturen utrotats, eller att
vild-apeln förädlats eller att vildhästen från sitt
fria och farofyllda liv blivit ett slavande och
visserligen välförsörjt husdjur.» Och är det
ej mera än en ordlek, då han säger: »För att
vara rättvis fordras det att vara rätt vis.»
Det är en rättvis man som säger om den av
etiska skäl så beprisade fattigdomen: »Endast
de rika själarna kunna fördra fattigdomen
och göra den rik och fruktbärande.»
Sällsynt träffande och välformad
förefaller mig Möllers äktenskapsaforism. På detta
område ha nästan alla aforismförfattare,
inklusive drottning Kristina, försökt sig.
Möllers låter i sin aktuella formulering: »Ett
olyckligt äktenskap är som ett krig, som
urartat till ett ställningskrig — och det värsta
är, att den ensidiga uppfattningen av
’skuldfrågan’ gör varje fred till en Versaillesfred.»
Ibland kan det vara rätt svårt att i första
ögonblicket skilja en aforism, som verkligen
har någonting att säga, från en banal och
trivial allmänsanning. Hjalmar Ekdal sade, då
man frågade honom vad han ville uppfinna,
att det mesta redan vore uppfunnet.
Det förefaller vid närmare eftertanke som
om det ej vore en paradox utan en tänkvärd
sanning, då författaren säger: »Underligt:
de som söka pressa ned priserna äro oftast
de rike, mera sällan de fattige. Fattigdomens
stolthet älskar att kosta på sig något.» Man
har sagt så många ovänliga och fula saker
om de rike i våra dagar, att man nästan
känner sig böjd för att opponera, men i detta
fall är klandret nog riktigt, såvida man icke
vill vända saken så, att sparsamhetens dygd
är vanligare bland rika än bland fattiga.
Tyskarna skulle kunna säga om svenskarna,
att de äro tankelata, men det gäller ej Axel
Möller. Han avnjuter intellektuella uppslag
som delikatesser, som en fransman eller
italienare gör det, och han förefaller pigg och
livaktig som en foxterrier, då något nytt och
diskutabelt kommer inom hans synkrets. Man
kan om honom med all skyldig aktning för
proportionerna säga som en tysk
litteraturhistoriker skrev om Taine: »ungemein zum
Selbstdenken anregend», och Möllers infall
kunna ge anledning till diskussioner, något som
dock i allmänhet bara oroar och tröttar
medelsvensken. Månget mycket tänkvärt ord
yttrar han om de hos oss nästan otroligt okända
tyskarna.
»Infall och utfall» utkommo på senhösten
1932. Han tillägnar dem pietetsfullt sin
fader på hundraårsdagen av dennes födelse. T
företalet säger han, att samlingen icke var
avsedd att vara en pekpinne för andra. »De här
meddelade tankarna ha utgjort
’Selbstge-spräche’, avsedda att för mig själv utreda och
precisera frågor.» Men han hoppas, och ej
utan skäl, att också några andra »vilja vara
med».
Om Möller i sina samtal med sig själv om
vad han sett och läst helst stannar för det
som Bieloschowsky i sin Goethebiografi
kallar »die potenzierte Menschheit» och djupast
röres av en Bachfuga, spelad på det rätta
sättet, så har han också sin glädje åt att höra
Yvette Guilbert föredraga en fransk visa med
fulländning eller njuter han av det ädla
stimulerande behaget av en skön och benådad
danserskas rörelser. Han tackar glad för
tillvarons rikedom.
På ett ställe har han ett utfall mot
sådana som alltför hänsynslöst utdöma, då det
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
