- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
178

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Problemet Borgå lantdag. Av Eirik Hornborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Eirik Hornborg

dermera uppmanades samma befolkning
att genom valda deputerade träda i
förbindelse med Rysslands härskare, och
slutligen kallade denne innan kriget ännu var
avslutat Finlands ständer till allmänt
möte. Kallelsen efterkoms, och ständerna
sammanträdde i Borgå, där de som känt
på landets vägnar hyllade Alexander I.

Redan den 21 juni 1808 hade kejsar
Alexander undertecknat en skrivelse till
general Buxhöwden, däri denne
uppmanades att låta sända till Petersburg
deputerade för alla stånd i Finland, på det att
kejsaren genom dem måtte kunna göra
sig underkunnig om landets tillstånd och
behov samt om möjligheterna att lätta dess
bördor. Den 1 juli gav den ryske
överbefälhavaren landshövdingarna i
Åbo-Björneborgs, Nylands-Tavastehus’,
Kymmenegårds och Vasa län befallning att låta
verkställa val av deputerade. De tre
världsliga ståndens deputationer skulle väljas
länsvis, så att vart stånd skulle
representeras av en deputerad för varje län;
valen borde förrättas av inom länet bosatta
adelsmän, för ändamålet sammankallade
av landshövdingen, av elektorer, utsedda
av städernas magistrater, samt av forna
riksdagsmän av bondeståndet.
Prästerskapets deputerade, en för vartdera stiftet,
skulle utses av domkapitlen.

Om denna deputation säger R. H.
Reh-binder i sina memoarer med blodig ironi,
att den utgjorde en länk i den kedja av
deputationer från underkuvade folk,
nationer eller horder, som allt sedan Peter
den stores tid defilerat genom den ryske
kejsarens salar. Bruket fordrade, att
varje ny medlem av »den stora ryska
folkfamiljen» på detta sätt nedlade sin
hyllning vid tronens fot. »Nu var vår tur
kommen.»

En viss sanning kan väl ligga häri. Men
samtidigt var dock »finska deputationen»,
under vilken benämning den är känd i
historien, något annat och mer än blott

en fjäder i kejsarens hatt. Vid den
tidpunkt, då påbud om val av deputerade
utgick, stod spelet i Finland icke i allo
gynnsamt för ryssarna. Buxhöwden klagade över
otillräckliga stridskrafter, Klingspors
armé hade satt sig i rörelse mot söder,
Sandels hade återtagit Kuopio län, folkkriget
höll på att flamma upp, och
förstärkningar kunde när som helst anlända från
Sverige. Påbudet om deputationen var
sannolikt avsett att vara en gest, ägnad att
minska bitterheten mot erövraren och väcka
förtroende för Ryssland.

I Åbo län protesterade man till en
början mot de påbjudna valen, enär
gällande lag och rätt icke kände något slags
representation av den tilltänkta formen. Men
inför ett hotfullt maktspråk av
Buxhöwden såg man sig tvungen att falla undan.
Härtill tyckte man sig ha så mycket mera
skäl, som Buxhöwden tillika meddelade,
att deputationen icke skulle komma att
betraktas som en folkrepresentation, vilken
kunde ingå förbindelser på folkets
vägnar, utan endast skulle äga att meddela
upplysningar och råd. I de sydliga länen
ägde de sista valen rum i början av
september; de nordliga länens representanter
utsågos längre fram på hösten, efter de
svenska truppernas reträtt.

Finska deputationens ordförande och
såväl officielle som verklige ledare blev
majoren och friherren Karl Erik
Mannerheim. Född i det egentliga Sverige 1759,
hade han vid några och tjugu års ålder
som major vid Åbo infanteriregemente
flyttat över till den östra riksdelen. Med
nämnda trupp drog han i fält år 1788.
Han tillhörde undertecknarna av Anjala
förbundsakt, men icke den lilla
självständighetsgruppen, vars strävanden han
bestämt fördömde. I likhet med så många
andra av Anjalamännen dömd att mista
livet, erhöll han fullständig benådning,
men lämnade 1796 militärtjänsten och slog
sig ned på sitt gods Villnäs, fordom till-

178

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free