Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
kämpande mörkret måste sänkas i djupet,
morgonljuset skall släcka nattens förhärjande
brand och med sin lugna klarhet överhölja
allt. Människans och jordens glädje bli till
ett i denna eteriska ljuslyrik, som ibland får
psalmens och visans enkla, innerliga tonfall.
Det är ganska förklarligt, att man på sina
håll i Den lyckliges väg och Lagerkvists
ungefär samtidiga arbeten velat se en försoning
med livet, en slags »livstro».1 Men
försoningen är endast skenbar, harmonin tillfällig.
Den lycka som vunnits är varken stark
eller befriande, den verkar vag och nästan
overklig. Den är en dröm om tidlös frid,
överjordiskt blek och obestämd, en mystikers
kärleksdröm, men utan kärlekens puls och
glöd. Man ser det klarast i en mörk och
uppriven dikt, där en gång den jordiska
verkligheten bryter fram: »Regnet slår och slår ett
litet hus.»
Det är tvärtom genom att vända sig bort
från livets och verklighetens kamp som
skalden har nått sin lycka eller vunnit sin
frälsning — ty den erotiska poesin och den
religiösa flyta här in i varandra, och båda få en
kvietistisk färg. Sin individualism har
Lagerkvist inte lyckats övervinna.
I det hela betecknar Den lyckliges väg en
vågdal i skaldens lyrik, men där finns utom
de nyssnämnda ännu en utomordentlig dikt:
»Nu vänder mor sitt bibelblad», där den
gammalkristna fromheten förvandlats till
levande poesi. Liksom modern i skymningen
följer skriftens ord och tänker milt på sina barn
i världen,
Så satt måhända vid sin bok
inunder stjärnehimlens dok
så mången gång ock Herren själv.
Allsmäktig Herren själv.
Då tänker han på sina barn,
och all hans visdom syns som {’larn,
emot hans kärleks stilla fred
som dit sig sänker ned.
Mild tänker han på lycklig jord
där alltför stora är hans ord,
men ljuset kommer på hans bud
i helig morgonskrud.
Nu blommar där en ljuvlig vår
som emot sommartider går,
milt doftar alla markens träd
och fältens ljusa säd.
1 SI Viktor Svanberg i sin essay Pär
Lagerkvists livstro, Dikt och Studie, 1922.
14 — Ord och Bild, 42:a årg.
Han ser i stilla syner allt
vari hans kärlek tog gestalt
och all hans visdom, allt han vet,
hans hela evighet.
Med väldig skrift på skumma blad
och världars öden rad vid rad
förgäten ligger livsens bok
inunder stjärnehimlens dok.
Det ligger en fin intuition i docent
Svanbergs anmärkning om dessa dikter: »det
gudomliga är intet annat än tillvarons
moderlighet». Men är det då verkligen tillvaron som
är moderlig, är det inte gudomen ? Är det
inte Fadern, som för ett ögonblick blir
moderlig? Och blir inte i så fall tolkningen av
Guds väsen som den inomvärldsliga
kärleken mindre adekvat? Det är ju från Gud
allsmäktig kärleken sänker sig ned till
jorden, »där alltför stora är hans ord», men
ljuset hör inte hemma där, det kommer från
en helt annan värld.
Denna kärleks- och lyckolära har redan
tidigare framträtt hos Lagerkvist — i hans
året förut utgivna prosaverk Det eviga
leendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
