Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Det besegrade livet. En studie i Pär Lagerkvists författarskap. Av Erik Blomberg. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det besegrade livet
mångfald aldrig kan bjuda något fäste — och
till människan, som just i sin begränsning är
gudomlig. »Likväl vet jag, sedan jag nu fått
frid, att mänskan blott inom trång gräns
upplever det största.» Och det största är »det
eviga leendet», kärlekens tidlösa lycka.
»Det är människans plikt att vara lycklig»,
det blir facit av alla tankar och öden. »Den
lyckliges väg» predikar samma mystiska
pliktuppfyllelse i den erotiska idyllens form. Men
Erosmystiken glider liksom en gång hos
Platon ständigt över i en annan värld, en evig och
gudomlig. I »Det eviga leendet» har denna
sällsamma lyckoetik ännu inte fått samma
fasta och medvetet dualistiska utformning som
i Lagerkvists senare filosofiska programskrift
»Det besegrade livet». Men förutsättningen
finnes: vördnad för den enkla människan,
hon som sedan blir gudomlig genom att
förneka livet.
*
Om man ännu inför Det eviga leendet
kunde tveka om den rätta innebörden av Pär
Lagerkvists livstro, lämnar hans tre år senare
utgivna skådespel Den osynlige knappast
något rum för tvivel. Dramat är närmast
uppbyggt efter mönstret av antika och medeltida
mysteriespel. Kören motsvaras av
»mänskorna», de böjda jordeträlarna, som gå och
gräva i mullen, gräva sin grav i den.
»Förbannad vare jorden» är deras ständiga omkväde.
Världen är en grav. Livet stinker av död.
»Det ruttnar och ruttnar för det vill leva,
det vill inte dö.» Förvaltaren av livets
gränslösa, ömkliga rikedom är på samma gång
förödaren, vårdaren av den vilda förtärande
brand, som lågar i livet endast för att
uppsluka det, utplåna det.
Människorna, som träda ut ur den namnlösa
hopen, förbanna detta giriga offerbål som är
livet: »Bara du, förbannade liv! Bara liv som
skall dö! Det skall förintas, allt skall
förintas, allting som är! Hör ni det! Det skall
brinna upp! Det skall ta slut! Allt skall ta
slut! Gud är död !»
Döden segrar över människorna. Mannen
och kvinnan, förvaltaren, hjälten, den
älskande flickan, alla måste de böja sig för hans
makt. Endast Den Osynlige förmår Döden
ej besegra. Ensam står ban kvar på det
jordiska slagfältet, som ryker av sår. Han är
människoanden. Men han tillhör inte
människorna. Han måste överge dem för att segra
över dem. —
(r ii s t af Molander som Den
o sy n l ig e.
Det är lätt att se hur Lagerkvists
åskådning här har skärpts och klarnat. Varje
tanke på att godtaga livet är nu övergiven, det
förtjänar endast förbannelse. Och som dess
absoluta motsats förkunnas människoanden,
som bevarar sin odödlighet genom att höja
sig över jordelivet, ja genom att besegra
människorna själva. Dualismen är genomförd.
Frän, livsfientlig pessimism präglar i
ännu högre grad Lagerkvists följande bok,
novellsamlingen Onda sagor. Redan titeln för
tanken på Baudelaire, och några av de
kortare prosastyckena ha lånat sina skarpaste
vätskor från den franske häxmästaren. Efter
den diffusa lyriken i versdramat bemödar sig
författaren om en stram och etsad kontur,
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0243.html
