Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Linder
ken Siwertz eller någon annan ännu gjort
till ämne för en roman.
Dessutom äro nog tyvärr
författaranklagel-serna mot kritiken, som ju i första hand har
att tjäna publiken med sitt väljande och
vrakande, en kronisk eller åtminstone en
epidemisk företeelse. I ett litteraturhistoriskt
arbete, som just råkar ligga uppslaget framför
anmälaren, kan man läsa om hur även »de
fleste europæiske Poesier fra den første
Halvdel af det 19de Aarhundrede er fulde af Spot
og Haan over de forhadte ’Recensenter’, der
forbitrer Digtere og Kunstnere Livet».
Sigfrid Siwertz’ roman, som är någonting
mera än en författares »kritik av kritiker»,
visar nu också just hur kritiken kan få en
ödesdiger verkan på grund av den
överkänslighet hos konstnären, som är själva skapandets
förutsättning. »Det retligaste Gud skapte, var
en auktors fiber», skrev redan diktaren och
kritikern Kellgren. »Han lever, likt spindeln,
i varje tråd av sin väv.» Det är denna
sakens psykologiska sida som det egentligen
lockat Siwertz att studera, konstnärens
vanskliga ställning på gränsen mellan den dunkla
inre värld, där verket födes, och det brutala
dagsljuset på offentlighetens torg.
Man kan inte säga att Siwertz i tendentiöst
syfte gjort sin hjälte snarvacker. Stora
konstnärer kunna någon gång vara små människor,
och det är tydligen ett dylikt fall vi här ha
framför oss. Sune Cavallin är en av de mest
obalanserade och ohanterliga individer man
kan träffa på. Antingen tjurar han eller
också exploderar han. Man får räkna honom till
godo att han inte är ett uns av streber eller
diplomat. Han är snarare ett stort barn, skygg
och hjälplös i grunden. Men han har den
predestinerade konstnärsnaturens
egocentricitet och hänsynslöshet i fullaste mått, något
som framför allt hans lika förtjusande som
duktiga och trofasta hustru får känna på.
Allt annat hos honom behärskas av
driften att skapa »någe djävla heligt», för
att använda hans eget karakteristiska
uttryckssätt.
Därför blir han också närmast
otillräknelig när hans cirklar rubbas av de
utomstående personer, utan vilkas bistånd han aldrig
skulle få sitt arbete i dagen. Han irriteras
redan när han upptäcker att donator är en
avliden gammal fröken, som i hans verk
velat föreviga minnet av sin ungdomskärlek.
Han misstänker vidare med rätta att den
konstdomare som lagat att han fått priset
gjort detta mera av beundran för modellen
än av beundran för konstverket. Sune blir
osäker på sig själv, ändrar och förfuskar sin
ursprungliga idé. Det stora fiaskot kommer
honom sedan att tappa arbetsförmågan, och
därmed blir han till ett vrak utan ankarfäste.
Han trasslar in sig i förföljelseidéer och
självmedlidande, söker dåligt sällskap, och av
ren förstörelselusta bedrar ban Gust, som
tappert strävar för att hålla deras ekonomi
på fötter, med en tragedienne av modern
vamptyp. I veckor och månader irrar han
omkring med revolvern i fickan utan att dock
förmå att sätta den till tinningen.
Hjälpen kan för Sune endast komma
genom konsten, och i yttersta minuten kommer
den också. I själva dödsångesten förnimmer
han inspirationen till det nya verk,
Dödsskuggans dal, som blir hans räddning och som
omsider även skall skaffa honom offentlig
upprättelse. Det är själva det konstnärliga
skapandets smärtsamma mysterium som Siwertz
sökt att loda i sin roman om en konstnär som
»sög nytt liv av döden». Hur det egentligen
går till, får man kanske ändå inte riktigt
klart för sig — Sune undfår sin nya idé
genom att irra omkring i mörkret på en
kyrkogård —, men i annat fall vore det väl inte
längre något mysterium.
Ur berättarsynpunkt hör romanen till sin
författares bästa. Den innehåller alla de
ingredienser som göra en Siwertzroman också
till ett slags förädlad underhållningslektyr:
det skickliga manövrerandet av figurerna, de
levande episoderna, den genuina
Stockholmsatmosfären — denna gång uteslutande
gråkall och olustig — det aktuella modellstudiet
som icke ens försmår en anstrykning av
nyckelromanens pikanteri. Men framför allt den
utmärkta prosan, träffsäkert realistisk i
dialogernas konstnärsjargong, mjuk och rörlig
när författaren själv har ordet. Personerna
stanna denna gång ovanligt levande i minnet,
kanske därför att kärnan här varit ett
psykologiskt problem och ej ett filosofiskt. Sunes
hustru Gust är visserligen nästan
övermänsklig i sin förmåga att uppfylla alla de krav en
oregerlig konstnär kan ställa på en hustru,
och författaren tycks i hennes gestalt snarast
ha velat åstadkomma vad donator förordnat
om Sunes skulptur: »en hymn till kärleken
och kvinnan som livets uppehållerska». Men
hon verkar ändå obeskrivligt levande med
sin förening av flickaktig käckhet, moderlig
ömhet och praktiskt förnuft. Och de något
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
