Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
karikatyrmässiga bipersonerna äro delvis
dråpligt skisserade.
En ung författare, som också redan visar
sig besitta inte bara lusten utan även
gåvan att fabulera, är Gösta Gustaf-Janson.
Hans roman Kapitulation? — Nej! spelar
i en av Stockholms elegantare förstäder med
det icke alltför svårdechiffrerade namnet
Rydsholm. Miljön är ovanligt fylligt,
färgrikt och levande tecknad med en massa
figurer ur olika samhällsskikt, skickligt
sammanknutna i en aldrig stillastående handling.
En handling är kanske ändå för mycket sagt.
Att Gustaf-Janson ännu befinner sig på
experimenterandets stadium märker man mest
av att man har svårt att hitta den egentliga
medelpunkten i den tjocka romanen, eller t.
o. m. att avgöra vilka som äro dess
huvudpersoner. Som språkrör använder författaren
visserligen tydligt nog de båda
högskolestudenterna Anders och Harald, men dessa
verka bleka och suddiga i jämförelse med de
mera utifrån sedda, skarpt och levande
uppfattade typerna, något som tyder på större
talang för det pittoreska än för det
psykologiska.
Genom studenten-författaren Haralds mun
fordrar emellertid Gustaf-Janson
uttryckligen att bli tagen på allvar och är därför
säkert icke nöjd med att bli avfärdad som
endast begåvad artist. Den patetiska titeln på
hans roman är också ämnad att understryka
dess karaktär av tids- och självuppgörelse.
Författarens föregående roman hette Krisår,
och även i denna dess fortsättning ruvar
tidens allvar och betryck över sidorna. När på
den sista sidan han och hon få varann, är
det inte för att han har blivit lika rik som
hon, utan för att hon har blivit lika fattig
som han, ett lyckligt slut som har fördelen att
vara tidsenligt. Arbetslöshetens spöke grinar
lika hånfullt mot filosofie kandidaterna
Anders och Harald som mot det fina Rydsholms
enfant terrible, skräddarsonen och förre
verkstadsarbetaren Kalle Karlin. Icke ens den
vräkiga disponentfamiljen Norenius undgår
krisens katastrofala verkningar.
I skildringen av Kalle Karlins hastiga
förfall från relativt oförargligt busfrö till
fängelsekund har Gustaf-Janson gjort ett
allvarligt försök i arbetslöshetens psykologi. Det
är därför säkerligen mot hans intentioner, att
figuren kommit att verka mera festlig än
tragisk. När Kalle »i sin ohyggliga berusnings
hela fruktansvärda monumentalitet» lever
rövare i disponent Norenius’ vinkällare, växer
han både för författare och läsare till ett slags
dionysisk halvgud, vars sociala olycka man
totalt glömmer att behjärta. Och om hela
boken gäller i någon mån att berättarglädjen
tagit loven av allvaret. En så spontan
berät-tarlust är dock någonting alltför sällsynt för
att man bara skulle beklaga saken.
Författarens sociala ansvarskänsla verkar ändå fullt
äkta, liksom den vädjan om större
hygglighet i allmänhet människor emellan, varmed
han slutar sin bok.
Gustaf-Janson har också begagnat
tillfället att berätta om tidigare lidna oförrätter
från kritikens sida. Hans sista roman är i
varje fall värd ett gott bemötande. Den är
en sympatiskt ungdomlig bok, som tyder på
resurser.
Från Rydsholm förflytta vi oss med
Vilhelm Moberg som ciceron till Allmänninge,
ett såsom redan av namnet framgår mindre
exklusivt svenskt samhälle. Dess store man
och allt i allo, efter vilken också romanen
har sitt namn, är A. P. Roseli, bankdirektör.
Direktör Rosell, med öknamnet Cheviot, är
en selfmade man, vilket dock endast
förråder sig i det något originella sätt varpå han
begagnar främmande ord i sina anföranden.
Eljes äger han de vida vyer som anstå en
man från »Sveriges nya storhetstid». Hans
strävan är icke blott att göra Allmänninge
till ett mönstersamhälle — ortens 219
föreningar vittna redan om organisationens
höga ståndpunkt — utan också att inordna det
på dess plats i världshushållningen. A. P.
Roselis spekulationer i de världsfamnande
företagen ha emellertid tvingat honom att i
sparbankens räkenskaper införa en fiktiv tillgång
på 120 000 kronor i svenska statens
obligationer, och när en dag hans värsta fiende blir
revisor, hotas han av en katastrofal upptäckt.
I sin egenskap av hela samhällets
stödjepe-lare lyckas han dock i sista stund förmå sina
vänner till en hjälpaktion, undgår faran med
endast en kraftig själsskakning och kan med
gott samvete mottaga sina medborgares
hyllning på sin kort därefter infallande
femtioårsdag.
Det är alltså in i detalj det gamla
åttiotals-temat om »samfundets støtter», vars
aktualitet högst väsentligt ökats under Kreugeråret
1932.
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
