Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
Karin våldtagen av en stor och grov
stenhuggare, som Gunnar sedan i sin förtvivlan
slår i huvudet med en yxa.
Icke utan skäl frågar sig en av dessa: »Hur
i helvete ska man kunna leva när livet är
sånt?» Författarens svar tycks bara bli att
livet ändå är rikt i sin brokighet och sin
rörelse. Människorna ha bara att finna sig till
rätta på sin naturliga plats bland växter och
djur, all annan strävan är fåfäng. »Alla
mänsklighetens idéer är speglar som
människorna gjort åt sig för att spegla sin drömda
storhet i. Dessa fattiga speglar — vad är
det mot naturen?» Det är en livsdyrkan vars
passivitet på ett betänkligt sätt gränsar till
nihilism.
Vad Sandgren har att ställa upp mot
tragiken i sin roman är sålunda de blotta
sinnesintrycken och naturimpressionerna. Det
skall villigt erkännas att hans förmåga att
återge dessa är av det mera ovanliga slaget.
Hans sätt att ta på vardagens enkla ting
förlänar dem en egendomlig saklig poesi, som
väger vida tyngre än bokens vulgärfilosofi.
Hans naturiakttagelse har en friskhet och
omedelbarhet, som man inte varit alltför
bortskämd med i vår prosa efter Strindberg. Men
som lösning av livsproblemet är allt detta
föga acceptabelt. Det förefaller t. o. m. som
om författaren själv måst smussla bort en
del siffror för att få räknestycket att
stämma. Den förrymde pojken återvänder,
stenhuggaren kvicknar till igen efter yxhugget,
och den mördade agentens lik brinner upp vid
en eldsvåda, så att mörderskan undgår
efterräkningar. Tragedierna upplösas med andra
ord en smula lättvindigt.
En livsdyrkan av detta slag kan icke
mynna ut i annat än en apoteos av själva
livsförnyelsen, fruktbarheten. Det visar sig också
hos Gustav Sandgren och hans kolleger
likaväl som hos Zola. Zola, som med all sin
realism hade svåra recidiv av romantik,
envisades med att låta sina kvinnliga romanfigurer
växa ut till symboliska fruktbarhetsgudinnor
av övermänskliga dimensioner. Icke utan
överraskning hittar man en dylik välkänd
Zolafigur ännu hos Gustav Sandgren i
»Jungfrun», som tronar högst uppe i
hyreskasernens tredje våning »med väldiga bröst som
en fruktbarhetsgudinna», som varje år sätter
ett utomäktenskapligt barn i världen, och med
vars apoteos boken konsekvent slutar: »Hon
var stor och frodig och fruktsam som livet
självt. Hon kände sig inte ett dugg under-
lägsen de gifta kvinnorna, vilket hon heller
inte var. Livet behöver ingen högre morals
vingar att bära sig fram på.»
Emellertid kunde man hos zoiaisterna
iaktta, hur deras fruktbarhetskult också ledde dem
till en ganska borgerligt konservativ
uppskattning av familjen. Zola skrev romanen
Fé-condité, som närmast kan karakteriseras som
en månghundrasidig broschyr för nativitetens
höjande och mot fosterfördrivningen.
Strindbergs Giftas blev enligt hans egen definition
till »ett försvar för och ett förhärligande av
Äktenskapet med hem, moder och barn».
En av våra unga författare som i dag tycks
vandra på samma vägar är Rudolf
Värnlund, vilken för något år sedan hade en
vacker dramatisk framgång med ett skådespel
om Den heliga familjen, naturligtvis inte den
bibliska utan en ideellt skildrad modern
arbetarfamilj. Värnlunds nya roman En kvinnas
leende företer stora likheter med Gustav
Sandgrens samtidigt skrivna. Även i Värnlunds
bok är den yttre ramen en stor hyreskasern,
mellan vars olika lägenheter handlingen
spinner sina trådar, och vars invånare tillhöra
ungefär samma kategori som det sandgrenska
komplexets. Även Värnlunds hus har sin
frodiga fruktbarhetsgudinna, som heter fru
Joelsson. Den dramatiska poängen kommer i
slutet av bägge böckerna i form av en
eldsvåda. »Livet är rikt», lydde Sandgrens tes;
hos Värnlund heter det: »Livet var
storslaget och skönt med allt det innehöll av jord
och gräs, av himmel och moln, sjungande och
arbetande människor, älskande kvinnor.» Det
är så lika som två prismålningar med
samma givna ämne.
Värnlunds tes synes dock rymma ett mera
positivt innehåll än Sandgrens. Man finner
hos honom snarare något av samma tro på
barnalstringens förmåga att lösa alla andra
problem, som på sin tid hos Strindberg och
Zola. Värnlunds roman mynnar likaväl som
hans drama ut i familjeidyllen. Den har två
parallella huvudhandlingar. Den ena utspelas
mellan den högst vitale och virile arbetaren
Erlandsson, nyss utsluppen från Långholmen,
och hans puritanska och svartklädda hustru,
som förstört hans liv genom sin vägran att
leva samman med honom. På bokens sista
sida uppger hon dock sitt motstånd, som i
grund och botten berott på att hon varit
bunden vid fadern, och ler för första gången mot
sin man en kvinnas leende. »Och Gud
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
