- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fyrtioandra årgången. 1933 /
232

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Comédie-Française. Av Kjell Strömberg. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kjell Strömberg

spår i teaterhistorien; spelad av dessa två
ansågs han av samtiden överträffa
Corneille och Racine tillsammans, förenande
den enes sublima heroism med den andres
glödande passion.

Lekain var renodlad romantiker inte
bara i sitt spel utan också i sin regi. Han
höll på en viss lokalfärg — ty den
tragiska scenen var icke längre reserverad för
romare och greker: turkar, kineser,
korsriddare och skyter, ja t. o. m. indianer och
negrer hade där blivit hemmastadda.
Längst dröjde nog spetskrås-,
plymage-och krinolinelegansen kvar i de rent
klassiska rollerna — och för
1600-talsreper-toaren, särskilt Corneille och Racine,
skulle jag för min del gärna se Ludvig
XIV :s fantasifulla barockstil bevarad än
i dag i stället för den konventionella
Davidantik, som infördes under kejsardömet.
Också var lokalfärgen i regel rätt
försiktigt pålagd, men både Lekain och Clairon
chockerade publiken genom att stundom
uppträda bararmade och utan pudrad
peruk, vilket icke hindrar, att ännu i början
på 1800-talet, då den sceniska exotismen
stod i sitt flor, t. o. m. vildar uppträdde i
dylik koaffyr.

Den förste, som vågade anlägga
romersk toga, då han spelade romare, var
den unge Talma — till förtret för sina
äldre kamrater, som undrade var man
skulle stoppa logenyckeln, om Brutus eller
Agamemnon en dag skulle få lov att
avstå från sina röda sidenbyxor. Talma fick
länge ensam företräda denna extrema
scenrealism i obetydliga biroller. Någon
ordnande regissörshand tålde man icke
över sig — och tål det än i dag ganska
motvilligt. Varje societär fick spela och
klä sig efter eget skön, och som
skådespelarna lätt kommo upp i för sin tid
furstliga inkomster, kunde de tillåta sig
furstlig lyx både på scenen och i privatlivet.
Undervisning åt yngre krafter — de
avlönade pensionärerna — meddelades un-

der repetitionsarbetet, varvid Talma icke
tröttnade att upprepa: »Il faut parler la
tragedie — pas chanter, s’il vous plait».
Det var ett gott råd, om än diskutabelt,
ty åtminstone Racine hade själv skrivit ut
noter till sina stora »arior» för
älskarinnans räkning, och udden var alltför
tydligt riktad mot Lekain, vars tunga arv
Talma fick lyfta, för att meningarna icke
skulle förbli delade på denna punkt.
Speltraditionen har sedan dess varit vacklande
mellan Lekains romantiska furor och
Talmas klassiska »noblesse». Till slut har
naturligtvis det personliga temperamentet
blivit utslagsgivande, där sådant
förefunnits i tillräcklig grad, som hos
Mounet-Sully, men Talmas behärskade spelsätt
torde alltjämt normera
konservatorieut-bildningen i tragisk aktion.

Ännu två gånger skulle
Comédie-Fran-çaise nödgas flytta sina penater, innan
man kom till ro i sin nuvarande boning
efter revolutionsstormarna, som så när
höllo på att kosta truppen livet både i
bokstavlig och överförd bemärkelse. Den
gamla kära lådan i Quartier Latin hade
blivit för liten att möta tillströmningen av
teaterbitna parisare, och hellre än att kosta
på sig en ombyggnad såg man sig om efter
en ny lokal. Ödet var åter gunstigt: den
s. k. Salle des Machines i Tuilerierna,
enkom byggd för hovspektaklerna vid
Ludvig XIV :s bröllop och provisoriskt
istånd-satt för operans räkning, ställdes till
förfogande. Här residerade
Comédie-Fran-çaise i tolv år, eller från 1770 till 1782, då
man äntligen fick flytta in i det nyss
färdiga Hotel de Condé, d. v. s. nuvarande
Odéon, det första hus truppen verkligen
kunde kalla sitt eget. Salongen i Tuilerierna
var nämligen alldeles för rymlig, med plats
för 6 à 7 000 personer, och för dess av
tidens store dekorationsexpert Servandoni
fulländade teatermaskineri hade
Comédie-Française egentligen ingen användning.
Vi veta rätt väl hur den såg ut, tack vare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:04:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1933/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free