Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Brahms. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Brahms
Brahms dirigerar. Teckningar av Willy v o ?i Beckerat h.
romantiker eller romantiske klassiker
klarhet med innerlighet. Med gripbar
tydlighet visa oss hans romanser, vilket rikt
poetiskt stämningsliv rymdes inom den
tystlåtne mästarens själ. Det är ensamhetens
tankar och drömmar vilka i dem träda oss
till mötes, bikten om aldrig stillad längtan,
om aldrig förverkligad lycka, som blott
speglas i fantasiens flyende hägringar och
fjärran visioner. Självfallet återfinnes
Brahms’ hela stämningsskala, som löper
mellan patos och gråce, mellan passion och
idyll, i hans sånger. Skola ett par exempel
nämnas, kan man erinra om »Von ewiger
Liebe» som ett uttryck av stark lidelse och
om »Feldeinsamkeit» som en ljuvlig
sommaridyll. Om »Mainacht», som har en så
ädelt skridande melodisk bredd, yttrade
Joachim: »Das ist das schönste Lied, das
ich kenne.»
Höjdpunkten inom sin vokala musik
nådde Brahms med sina »Vier ernste
Ge-sänge», med vilka han inför sin levnads
slut avlade sin religiösa bekännelse med en
tolkning i toner av några sublima bibelord,
hämtade både ur Gamla och Nya
testamentet. En besk pessimism talar här till oss i
anslutning till Salomos Predikare, och man
förnimmer däri en grundton i Brahms’
väsen ; slutligen förjagas dock skuggorna av
kärlekens evangeliska tröstesång. Med sin
mäktigt och rent, liksom i höga bågar
välvda enkelhet är »Vier ernste Gesänge» ett
av epokens storslagnaste religiösa tonverk,
vari en stor konstnär ger ny form åt
bibelns förkunnelse och lånar dess
profetiska patos för att uttrycka sin egen
personliga melankoli och resignation.
Redan långt förut hade Brahms använt
bibelordet som inspirationskälla, främst i
»Ein deutsches Requiem». Den samfällda
kraft, varav körsången är mäktig och vari
de kollektiva känslorna förenas i bön och
hymn, kommer här till den ädlaste
verkan, lika mycket på grund av den levande
ande och vördnad för det heliga, vilka
uppfylla verket, som på grund av den stränga
stil, i vilken mästaren bundit de böljande
tonmassorna. Man hade knappt kunnat tro,
att det vore möjligt att uppföra ett verk
av en sådan resning vid sidan av Bachs
oratorier och Beethovens Missa solemnis.
Med Beethovens religiösa tonspråk har
Brahms’ det gemensamma draget, att han
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
