Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Brahms. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
framträdande vinna gehör och beundran.
Man kanske vågar påstå, att deras
upphovsman icke vore något snille, om han
icke först bleve oförstådd — endast så
småningom kan ju från omgivningens sida
en anpassning till det nya och ovanliga ske.
Nu är man i germanska länder böjd att
tilldela Brahms’ Violinkonsert platsen och
rangen närmast efter Beethovens, ja, för
många ter den sig fullt likvärdig med
dennes. Och pianokonserterna, om än kanske
formellt något underlägsna den i allo
helstöpta violinkonserten, stå den icke efter i
upphöjd kraft och skönhet. Som Brahms’
väldigaste verk gäller med skäl och rätt
hans första symfoni, ett drama i toner,
jämförligt med Beethovens största
orkesterdikter (och det är väl den enda symfoni, om
vilken man vågar uttala ett så djärvt
omdöme). Med tonernas brottning och spänning
i första satsen återgives med handgriplig
åskådlighet en viljas tragiska och heroiska
kamp, vari inträder ett avbrott med
andan-tets ädla, djupt lyriska fridssång (för
franska öron ter den sig som »ihålig
retorik»!) ; därpå följer det graciöst gungande
allegrettot, som målar den för Brahms’
så typiska leende och drömmande ron —
är det en vision av lekande grupper i
Ely-sien ? — varefter sista satsen hugger in med
ett stegrat patos och ett dystert hot, som
efter en övergång av högtidligt majestät
löses i en jublande triumfsång. Den
andra symfonin kan man, icke minst med
hänsyn till dess föregångare och
efterföljare i den stolta raden, beteckna som den
heroiska idyllen bland Brahms stora
instrumentala verk. Med sin arkadiska
svalka förtjänade den också namnet Antik
pastoral. I tredje symfonin får man de
kanske starkaste intrycken av
inledningstemat, som ljuder likt brytningen eller
vältrandet av cyklopiska block, samt av det
snyftande allegrettot, så mycket mera
bevekande som dess svärmiska klagan
uppstiger ur ett härdat kämpabröst. Från den
fjärde symfonien utbreder sig slutligen
resignationens och elegins aftonsken över
Brahms’ tonvärld.
Man betecknar icke Brahms’ storhet
tillfyllest, om man säger att han givit den
högsta konstens gestaltning och
förklaring av några den germanska andens
yppersta egenskaper, vilka, såsom han
uttryckt dem, skulle kunna sammanfattas i
ordet karaktärsfitll innerlighet. Man vill
ställa även hans verk mot bakgrunden av
en vidsträcktare kulturhorisont och finner
då lätt motsvarigheter därtill i den
grekiska idé- och bildvärlden. Om Wagners
tempel är invigt åt Dionysos och Afrodite,
reser sig framför Brahms’ helgedom Atene,
den stränga, tappra och kyska
jungfrugudinnan, som håller handen fast kring
spjutet och vars hjälm skuggar hennes
tankfulla panna. En bild av kraft och
besinning och av heroisk skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
